My Generation

Morrissey. När senaste skivan, den avskyvärda Ringleader of the Tormentors, släpptes gav jag upp honom. Den var så tråkig och konservativ att jag började omvärdera det han hade gjort innan. Ni måste begripa, det var svårt för mig. Kunde det vara så illa att jag hade haft fel hela tiden? I över 20 år? Det är ungefär ett år sedan jag lyssnade på honom senast.

Jag var alltid en Morrissey-kille. De flesta andra var mer inne på Marr så när Niklas Franke i någon intervju sa att Smiths bara var Morrisseys första kompband så höll jag i hemlighet med, även om jag förståndigt sade att det nog inte var så enkelt. Och det var inte så enkelt, självklart, men jag tyckte alltid att det stod och föll med honom. Och Marr gjorde typ tre bra grejer efter Smiths. Med The The, med Billy Bragg och Electronic.

Första gången jag verkligen föll för Smiths var när S hade snott William It Was Really Nothing på Åhlens. Det var på den tiden man gjorde sådant. Jag skaffade What Difference Does It Make och sedan allt annat. Nästan alltså, jag var inte sådär att jag tvunget skulle ha varenda underlig pressning. Sjutummarna och LP-skivorna räckte bra.

Och så lade de av och Morrisseys första album var sådär, andra med (även om båda låter bättre nu än då), men singlarna var ändå det som räknades. På den tiden var singelkonceptet fortfarande viktigt för mig. Bra b-sidor var lika viktigt som albumen, nästan viktigare, för jag ville att det skulle vara lite exklusivt, att om man letade lite så hittade man guld. Singlarna Smiths gjorde där kring The Queen Is Dead är typ världens bästa. Shoplifters Of The World, Ask, Panic och Sheila Take A Bow: ingen av dem var med på något album. Fan vad mäktigt.

På senare år har Morrissey annekterats av en massa manliga manstyper som Johan Hakelius, Magnus Bettnér och Peter Birro. Alltså, det är ju fint med det, musik är allas egendom (och nej, inget fildelningsjidder nu, va) men det känns aningen deppigt. För mig personligen alltså. För jag var med på riktigt när det begav sig.

Jag var verkligen en tanig skelögd kille som inte visste vad jag skulle göra av mig. Som var blyg och rädd för nästan allt och som en gång försökte skära upp armarna när en tjej gjorde slut. Smiths och framförallt Morrissey var mina. Min egendom. Jag var allt det där som alla (mest storstadskulturskribenter över 25, påfallande ofta kvinnor) raljerar med hur mycket de hatar. Men det var så. Smiths och Morrissey var unga och jag var ännu yngre och de sade nånting till mig om mitt liv, isolerad långt uppe i norr och ständigt på kant med en machokultur som jag inte kunde eller ville begripa hur den fungerade. Men jag menar bara att det var ingen pose, jag kände mig verkligen ensam och olycklig och DÅ kom Smiths, inte tvärtom. Men det är länge sedan nu. Jag är varken ensam eller särskilt olycklig. Jag hatar visserligen mänskligheten och världen i stort, men jag är inte deprimerad. Framförallt är jag inte ung längre. Det spritter inte lika destruktivt i kroppen längre.

Innan (och samtidigt, och efter) Smiths var jag inne på punk och Oi och Smiths var en självklar fortsättning på det, det har jag alltid tyckt, och när Morrissey började vifta med flaggor och spela med tatuerade pomadafyllon så fattade jag exakt var det kom ifrån. Inte för att jag tyckte det var bra, men det var en del av en kultur som inte mer än geofrafiskt hade med Oasis och såna där bengbulor och Cool Britannia och den där skiten att göra. Den HADE allt att göra med skinhead/herbert-kulturen att göra och det var inte så där helt klädsamt och framförallt var det patroniserande men det hade inget med rasism att göra. Men det är också sant att det var här någonstans Morrissey blev musklig och manlig. Och latinogängen i Los Angelses började gilla honom. Och nyliberalerna och de konservativa.

Vauxhall & I kom senare och det är hans bästa skiva, inget snack om det, dessutom är texterna och framtoningen mer sobert reflekterande än biffig än. Även om det visade sig vara tillfälligt. Och jag gillar ändå mycket på såväl Maladjusted och You Are The Quarry.

Men allra bäst var en maxisingel som kom 1989, The Last Of The Famous International Playboys. På b-sidan finns Lucky Lisp och Michael’s Bones, två av hans allra bästa låtar. Dessutom spelar hela Smiths på den, utom Johnny Marr. Stephen Street gjorde musiken och äntligen fick han till det. Och på titelspåret och Lucky Lisp sjunger han så där, det kommer liksom ett kluckljud i halsen på honom när han sjunger i ett visst läge, och det låter helt sjukt när jag beskriver det. Det låter som, jag vet inte, som om Elvis blev sparkad i kuken mitt i Mystery Train. Fast på ett bra sätt.

Jag skriver det här för jag har haft ett återfall. I fredags gjorde jag en playlist och i går var jag i Sthlm och spelade, kom hem i eftermiddags, och jag har lyssnat på den sedan jag kom hem.

För självklart är de gamla grejerna bra.

Jag ids inte hålla på att lägga upp låtar eller nåt: men kolla upp de här låtarna i alla fall. Inte är det dåligt?

1. Morrissey - We Hate It When Our Friends Become Successful (2:30)
2. Morrissey - 05 - The More You Ignore Me, The Closer I Get (3:44)
3. Morrissey - Roy's Keen (3:36)
4. Morrissey - Now I Am A Was (2:36)
5. Morrissey - He Knows I'd Love to See Him (3:08)
6. Morrissey - Piccadilly Palare (3:26)
7. Morrissey - 06 - Why Don't You Find Out For Yourself (3:20)
8. Morrissey - The Last of the Famous Intern (3:37)
9. Morrissey - Lucky Lisp (2:51)
10. Morrissey - Michael's Bones (3:10)
11. Morrissey - I Don't Mind If You Forget Me (3:17)
12. Morrissey - Our Frank (3:25)
13. Morrissey - Seasick, Yet Still Docked (5:07)
14. Morrissey - King Lear (2:55)
15. Morrissey - Interesting Drug (3:27)
16. Morrissey - Angel, Angel, Down We Go Toge (1:40)
17. Morrissey - Let Me Kiss You (3:31)
18. Morrissey - A Swallow On My Neck (2:49)
19. Morrissey - I'd Love To (4:46)
20. Morrissey - I Know Very Well How I Got My Name (Durutti Column Release) (2:00)
21. Morrissey - Used To Be A Sweet Boy (2:49)
22. Morrissey - Wide To Receive (3:54)
23.Morrissey - Oh Phoney (2:32)
24. Morrissey - You're The One For Me, Fatty (2:57)
25. Morrissey - Hairdresser on Fire (3:50)
26. Morrissey - I Can Have Both (4:06)
27. Morrissey - Boxers (3:30)
28. Morrissey - 01 - Now My Heart Is Full (4:57)
29. Morrissey - 04 - Hold On To Your Friends (4:02)
30. Morrissey - I Know It's Gonna Happen Someday (4:20)
31. Morrissey - 07 - I Am Hated For Loving (3:41)
32. Morrissey - Satan Rejected My Soul (2:56)
33. Morrissey - Let The Right One Slip In (2:29)

Jag tror jag ska sluta med det här. Bloggandet. Det fyller ingen som helst funktion i mitt liv, än möjligen det här: skriva om skivor, för det gör jag ju inte någon annanstans nuförtiden. Men allvarligt, har det något värde? Inte mycket tycker jag. Men jag har inte riktigt bestämt mig. Och det är jag som bestämmer.

Förresten. Jag skrev det här i Word innan. Om att gilla Morrissey. Hahahahahaha. Den som ser ironin och den motståndshandling det faktiskt är applåderas härmed lite extra. Klappetiklapp.

Skulle det här vara det sista jag skriver här så var det halvkul så länge det varade och helkul att ni tittade in, men nu kan ni vänligen göra något bra med era liv i stället.

Fred och Anarki.

Allvarligt, Fred och Anarki. Och Kärlek.

Crossover

Det jag minns bäst från Inferno är Daredevil, han står på, som jag minns, Empire State Building och ser tyst ner på hur demonerna tagit över hans stad.

Inferno var den sista crossoverserien jag kan minnas att jag läste med någon slags behållning. I alla fall från Marvel.

Det var några år i slutet på 80-talet och början av 90 som jag verkligen hängde med, läste Marvel och kunde alla turer kring mutanterna, vilka som levde och vilka som var med i X-Men och vilka som gått vidare till X-Factor och så vidare. Todd Mc Farlane startade The Amazing Spiderman och han var bäst (fast det visst man redan: han hade ritat Batman: Year Two innan).

Jaja. Samtidigt med det här läste jag vuxenserier och la så småningom ner Marvel och DC. Men nu, i Sverige går det i Spiderman en grym crossovergrej som heter Civil War. Ungefär hälften av alla hjältar kommer ut ur garderoben, alltså avslöjar sina hemliga identiteter (däribland Peter Parker). Motståndet, de som vägrar, leds lite otippat av Captain America. Tydligen är det här en av de största crossoverserierna någonsin och tog bra med tid att knyta ihop i USA. Men det är tydligen gjort nu och jag har alltså inte läst allt, och ska jag hålla mig till de svenska tidningarna så lär jag väl aldrig göra det heller. Men det är riktigt jävla bra.

Jag älskar Marvel när det är bra. När X-Men är så där sjukt komplicerat, när Daredevil brottas med sina demoner och Bullseye (den lätt hårdaste skurken i Marvels universum). Spiderman är nuförtiden tråkigare än kall gröt, men man växer ifrån varandra, det är ju så här i livet, det overkliga med.

Fast glöm alla filmer, alltså alla som är filmatiseringar på Marvelgrejer. Egentligen allt som bygger på serier. Serier är en bildkonst i sig och har sina egna inbyggda fördelar jämfört med film. Ännu mer än litteratur faktiskt. Men jag ids inte dra det nu. Och jag ser ändå fram emot Watchmen. Jag tror att om någon kan göra det åtminstone lite (kanske inte rättvisa, men) intressant så är det Zach Snyder. Har inte sett 300 eller vad den heter, fast hans remake på Dawn of the Dead är ju nästan bättre än orginalet.

När man ger sig in i Miles Davis 70-tal då gör man en resa utan återvändo. När man accepterar, om man accepterar, hur folk spelar och vad det betyder i ens förhållande till exempelvis punk och DIY så måste man någonstans göra ett politiskt val. Inte för att man har något val egentligen. Ett sånt jävla ös som det är på tillexempel On the Corner och Live Evil kan man inte låta bli att imponeras av om man har öron som funkar. Det är funk och jazz på en och samma gång. Det är, eh, fusion. Det heter ju det och även om genren kan tyckas lika attraktiv som helkroppsherpes så är det en helt adekvat beskrivning. Somliga kallar det jazzrock men det är lite förminskande.

Vill man behålla sina föreställningar om hur instrumentalister, ekvilibristiska sådana, är svin och idioter så bör man hålla sig borta. Vill man fortsätta anse Bruce Springsteen och Paul Westerberg vara Gud och hans lillgrabb så håller man sig borta. Vill man ha sin jazz (eller sin Miles åtminstone) sådär vackert orkestrerad som på Sketches of Spain även i fortsättningen så håller man sig borta. På Live Evil är det trumsolon, jazzrockgitarr-diton och 24 minuters jam och vill man fortsätta tycka att Shadow med Lurkers är skapelsens krona bör man hålla sig borta.

Det är så uppenbart nuförtiden att man säger emot det mest för att ha något att göra, men det går ju inte att bete sig så längre. Man kan inte gilla bara punk, bara rap, bara soul och så vidare. Den som inte har en eklektisk smak är dum och dömd, det är ju så, det finns inget att säga om det. Personligen skriver jag det här för att jag kan inte formulera det. Att jag är helt knäckt på fusion. Det trodde jag aldrig. Jag har inte språk nog att beskriva hur det låter eller hur det känns när jag lyssnar på Funky Tonk eller Black Satin på högsta tänkbara volym. Det är helt sjukt bra. Och det tar faktiskt ingen plats från min bergfasta övertygelse om Greg Ginns eller Bowling-Åkes respektive geni. Tvärtom faktiskt. Bra är bra och det andra är något annat. Alltid ska jag komma ihåg det, även om det är svårt.

Man tar ju seden dit man kommer. För att som tänkande människa kunna acceptera R-Kelly måste man vara medveten om den devisen. Och är man väl inne i hans knulliversum så är det knappt så man vill åka hem Fan vad jag lyssnar på hans senaste. Så otroligt bra låtar och hur konstigt som helst. För även om jag kan bortse från Kells som person, hans fäbless för att kissa på unga tonåringar, så är det här extremt slött. Tror jag: jag menar det är så jävla mycket autotuner på skivan att det löjligt. Och ändå löjligt bra.

Min syrra, en liten indietjej en gång i tiden, kom till en insikt en dag. Varför ska jag hålla på och lyssna på ledsna killar som inte kan nånting (som Ride, Quicksand, Red House Painters) när jag kan lyssna på Whitney Houston hela tiden i stället? Tänkte hon. Och gjorde så och rättade upp sitt liv och tjänar mer pengar än vad vi alla gör tillsammans nuförtiden. Och det är väl ingen måttstock i sig, inte den enda i alla fall, pengar menar jag. Men lite så känns det när man lyssnar på Double Up. Varför skulle jag lyssna på något annat egentligen? Det här är ju perfekt.

Fast då hittar man förstås något fantastiskt och outgivet med Deep Wound eller slår på likaledes fantastiske Peter Brötzmanns fantastiska Machine Gun av misstag och så är man tillbaka i verkligheten igen. Helt jävla sämst. Men man känner åtminstone igen sig.

Men fan vad Big Love är bra. Det är nog en av mina stora teveupplevelser överhuvudtaget. Och vad onda typer (tänk JR, Angela Channing, Pelikanen etc) beträffar så är Selma och Hollis Green bäst eller värst hittills. Och det är så mycket mer, men jag vill inte det här ska bli någon teveblogg, jag vill inte skriva om aktuella saker på det viset.

Däremot har jag precis sett klart på Heimat II och det är så stort att jag kan inte skriva om det därför. Ännu. Men jag ska. Det är världens längsta film och vill någon veta lite mer så är sidan på imdb.com helt ok faktiskt. Fast se den, gör det.

Själv köpte jag den efter många om och men, engelsktextad, i någon slags budgetförpackning från Megastore och även om den kostade nästan 1000 spänn ändå så var det lätt värt vartenda öre. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att få någon att fatta storheten. Jag skulle vilja prata med någon som faktiskt har sett det och minns. För det gick på teve i början av 90-talet och jag såg det då och har pratat om det sedan dess.

Vad annars? Jag har inte skrivit här på ett tag och jag har lyssnat på så jävla många skivor och kollat på så jävla många teveserier och det har hänt en hel del i övrigt. Men jag väljer att inte ta det just nu, här och nu.

Jag är helt sjukt pank och vill jobba. Med reklam faktiskt. Jag känner lite sådär att jag säljer min själ, men fuck that shit, det är viktigare att mina barn har bostad och mat på bordet än att deras dumskallepappa har ett samvete rent som snö. Som hade han det innan...

Jag vill börja som copywriter och jag skulle vara helt bäst på det. Men jag vet inte hur man tar kontakt med reklambyråer och har inte haft ett vanligt jobb på flera herrans år: mitt självförtroende på jobbsökarmarknaden är inte på topp om man säger. Hjälp mig gärna. Jag är snäll lojal, smart, begåvad och jobbar hur hårt som helst. Men jag vill inte gärna byta stad, i dag när detta skrivs har jag bott här i exakt 30 år. Är det överhuvudtaget möjligt?

Ann Arbor: the Comeback

Så vad felas egentligen The Weirdness med Stooges? Det är förståss som Staffan B säger på sin blogg: för lite frijazz. För mycket garagerock och för lite frijazz.

Jag såg dem live i Skellefteå och det var svinbra. Felet med skivan är Steve Albinis, någon form av övermod OCH dåligt självförtroende.

Jag tänker på den där specialutgåvan av Funhouse, där det är tvåhundratusen versioner på LA Blues. Så har ju inspelningen av The Weirdness inte gått till. Det var en intervju med Ron Asheton i Plan B, Thurston Moore var det som gjorde den, där han berättar om upplägget. De spelade in en låt om dagen. Och det visade sig vara fel metod.

Det där med frijazzen är viktigt också. Stooges uppfann och definierade faktiskt en form av rockmusik, den hade inte riktigt existerat innan. Och jag fattar inte riktigt, men jag tycker skivan sågas och avfärdas av fel anledningar. Den är inte bra, det är den inte, men det beror på att Stooges är så underliga redan från början och folk har glömt det. De tror att de ska låta som typ Hellacopters.

All annan hård musik från (grovt räknat) den tiden, Stooges tid alltså, låter helt annorlunda, antingen muskulös och formbunden: Sonics, MC5, Sabbath, Blue Cheer. Eller virtuos och psykedelisk: tidiga Doors, Electric Prunes. Eller lite av båda delarna: Seeds, Love, Third Bardo: alla de där sena banden i Nuggets-boxen. Men Stooges hade lite gemensamt med Velvet och nästan inga andra, och det bara i sin unicitet, de lät inte alls som varandra.

De är förblindade av sitt eget rykte på The Weirdness. Iggy är Iggy, självklart, han har varit det oavbrutet i femtio år eller nåt. Bröderna Asheton har däremot legat under nån gammal bil lika länge. De hade behövt spela mer för att vara lika självklara som Iggy. Steve Albini borde ha sett det. Det är dåligt av honom. Hoppas de gör en till skiva i alla fall. För jag tror inte att de är så här dåliga egentligen.

En annan producent, nån som gav dem lite utrymme och inte hade en egen och för länge sedan fastställd agenda. Ge dem Björn Olsson, Allvarligt, tänk tanken. Det vore det bästa.

Old Dirty Bastards

Helt säkert slentriansågas nya Happy Mondays över hela världen utom möjligen i England, fast troligen där med. Alltså, jag vet inte, jag orkar fan inte kolla. Och antagligen är det därför jag gillar den på något sjukt sätt. Alltså, inte för att den antagligen sågas på löpande band överallt utan jag gillar den av samma anledning som jag inte bryr mig om dess mottagande.För att jag känner igen mig i den där håglösheten tror jag.

Det är en sjuk skiva. Helt pervers egentligen. Det låter som gamla alkisar som glor på porr. Och det är väl precis det där är också. Inledningsvis låter skivan lite sådär jobbigt aggressiv på ett extremt oklädsamt sätt. Men det ändras redan på Deviants (snodd av Wu-Tang Clan, därav, delvis, åtminstone, rubriken: kom gärna på vilken, det är en gåta, priset är lite beröm och inget annat), tredje låten. Då är det som om luften går ur farbröderna och skivan blir plötsligt bra.

Shaun Ryder hittar inte löständerna och ids fan inte leta heller. Han sjunger lite håglöst till det slöa kompet och döper låtarna till Cuntry Disco och Dr Dick. Han var aldrig särskilt subtil ens när han var på topp men nu är det så dött att man liksom inte kan låta bli att lyssna om och om igen. Det är liksom inte roligt men man lyssnar ändå för man orkar inte slå av. Och det är rätt skönt att medge det för sig själv. Som de där YouTube-klippen på fyllon som fraktar ved på cykel, eller han som förhörs av polisen och ramlar in i väggen med huvet först.

Och det svänger faktiskt. Och det är skillnad på att glo på porr och på att glo på gubbar som glor på porr. Jag vet inte riktigt vad men det känns bättre, mer tillfredsställande kanske närmare min egen sanning än det som utspelas i det förstnämnda forat. Eller så är jag bara glad att det inte är jag som är det gamla fyllot som glor på porr.

Och det här påminner mig om jag såg Oi! The Video för ett tag sedan. Jag hade hört talas om dess existens men inte riktigt vetat om den fanns på riktigt eller inte. Men det gjorde den alltså. Här är de bestående intrycken: The Business är dumma i huvet, Cockney Rejects är roliga och Roi Pearce (Last Resorts gamla sångare) är helt och hållet bisarr. Han har tunt, långt, krulligt hår starka, starka glasögon och skinväst. Knäppt med bara tatueringarna under. Det går inte att förklara. Bildgoogla honom och försök tänka er att det här en gång var (i viss mån är han det fortfarande) en skinheadlegend. Han har inte utvecklats i övrigt, de nya grejerna han spelat in senaste åren (under namnet Last Resort, finns på MySpace) låter ganska likadant. Och det är rätt bra, det är det, fast The Warriors, bandet som de andra i Last Resort har med originalsångaren är lite bättre. Och turerna kring detta är för komplicerade. Nästan ingen utom jag är så intresserade av det att de skulle idas läsa om det ens om det skrevs in i helt annan text, typ som den här.

Men jag vet inte, jag är lite less på Oi nu märker jag. Last Resort och Blitz är de enda jag står ut med. Men det är inte så stor skillnad på Roi Pearce och Shaun Ryder. Samma chauvinister, samma svin egentligen. Och jag gillar dem. Jag vet att det är fel, men jag gör det. Jag kan inte hjälpa det.

White Power

Det är inte Phil Spectors fel att End of the Century inte är Ramones överlägset bästa skiva. Det är Ramones låtar som inte håller hela vägen. På de ställen när skivan verkligen är bra är den ju bäst: Baby I Love, The Return of Jackie and Judy, Let’s Go, Chinese Rocks och Do You Remember Rock & Roll Radio. Men i övrigt är den inte den mer en våt dröm.

Lou Reeds bästa skivor är i tur och ordning The Bells och Street Hassle. Den förstnämnda är helt desperat. Det finns oändligt med ingångar i den. Den underliga discoflörten, det faktum att han bara sjunger på typ varannan låt, som om han inte orkade mer. För som han sjunger. The Bells gjordes efter Street Hassle, och den är också ett mästerverk. Han fösöker sig liksom på att vara en soulsångare. Det går sådär. Han låter som en som försöker sjunga soul. Och det är lite det som är det fina med Lou Reed, för i alla andra fall hade jag lagt in ett ”bara” mellan ”låter” och ”som” i förra meningen. Lou Reed kan inte göra samma sak två gånger. Det verkar vara fysiskt omöjligt. Jag såg den här dokumentären om hur de gjorde Transformer (överskattad skiva). Han sitter och sjunger med vid mixerbordet. Han ändrar fraseringar, och melodier. Fast han sjunger med, det är enda syftet med tagningen. När de återförenade Velvet, hur det lät. Hur han lät. På ett plan blir man ju vettskrämd. Det låter ju inte klokt. Men det är ju nu det som är hans signatur. Att ändra. Och dessutom: formmässigt är det ju inte så mycket som skiljer hans material åt. Det är tre ackord, lite dekadens och litterära referenser. Fatta. Över hälften av hans låtar hade kunnat vara med på Velvets första, och hela den hade kunnat heta, tja, New York och kommit 89 i stället, och man hade tyckt ungefär lika om de två skivorna ändå. Fatta vidden av det. En som tvångsmässigt måste ändra på allt hela tiden gör samma sak i fyrtio år. För mig personligen satt det långt inne. Gillade aldrig Lou Reed, fast jag sa det. Velvet Underground var ju världens bästa band genom tiderna och Lou Reed gjorde alla låtar. Ändå var han ingenting utan dem. Jag gillade bara det som lät som Velvet Underground, på det där enkla sättet, som på New York och den kom ju typ 20 år efter Loaded. Men Street Hassle och The Bells (de släpptes i den ordningen) är helt självständiga, ja, jag vill nog kalla dem verk. De är lika bra som Velvetskivorna, de låter annorlunda men de är lika bra. Lika bra som allt annat som bara låter som sig självt. Ja, det är ett tecken på kvalitet, oavsett hur det låter.

Jag älskar jättemycket svensk musik. Punk och progg, det är det jag lyssnar mest på om man frågar, kvantitativt är det mest musik från 70-talet jag lyssnar på. Bäst av all svensk musik är ändå Håkan Hellström. Ett kollikbarns bekännelser är den bästa svenskspråkiga skivan någonsin. Den är bättre än Känn ingen sorg för mig Göteborg, och det är en annan av de bästa skivorna. Av svenska skivor där man sjunger på andra språk än det svenska är The Plans första bäst. Den senaste är också otroligt bra.

Bortglömdast av allt är ändå svensk punk från 80-talet. Missbrukarna, KIK, Wax, Raped Teenagers och Mob 47.

Jag vet att det här inlägget ser lite utvecklo ut, särskilt det här om svensk musik. Men det var någon som frågade i något sammanhang, jag har glömt vilket, och nu har jag svarat. Så jag själv kommer ihåg det till en annan gång.

Annars, kära dagbok, är det midsommar. Solen skiner, jag lyssnar på Gene Vincent, äter glass och försöker att inte tänka på de här jävla vidriga hägglarverna som invaderar gården. Barnen och frun dealar med det as we speak. Vi har omdirigerat hela kvällens fest till en kompis, för här går det inte att vara. Naturen borde förbjudas. Snart hoppar vi på öl och snaps. Tjojävlaho.

World Music

Vet inte, men det här kan lätt lämna en aningen rasistisk smak i munnen. Det beror på att jag inte kan terminologin riktigt, vet inte hur jag ska få ner den här tanken utan rätt verktyg. Men here goes.

Svart musik behandlas med onödig och patroniserande respekt av (framförallt vita) svenskar. Jag menar nu inte all svart musik. Jag menar framför allt den musiken som sägs vara rytmisk i större utsträckning än melodisk; funk, viss soul, hip hop. Jazzen är ett annat djur. Och bluesen är ytterligare ett. Jag tycker det är stört att Sly har sån respekt medans Jimi Hendrix anses vara mossig. Sly är aningen överskattad, typ som Fugees. Minus knarket. Sly är grym men han är för misslyckad. Han är så där svart positiv: det är blåsarrangemang och unity och sånt hela tiden, fast man hör hur uppfuckat det är: allt är otajt och det svänger visserligen, men man hör att det är mer slump än ordning. Som havet ungefär. Och det kan man ju tycka är grymt, men jag gör inte det i det här fallet. Det är för, jag vet inte men, glatt kanske.

En annan grej är hur vita (alltså jag och andra såna dumjävlar som jag) kräver att svart musik ska vara autentisk och äkta. Inte nödvändigtvis i bemärkelsen biografisk (fast gärna det med) men den ska liksom hålla sig på sin kant och inte avvika för mycket från formeln.Det var symptomatiskt att Wu-Tang Clan ansågs bli sämre och sämre när det avvek mer och mer från den färdiga formeln. Deras i folkmun sämsta skiva (Iron Flag) är på många sätt deras bästa. Det är inte ens trummor på alla låtar. Texterna är i många fall fullständigt abstrakta. Och så får man fan inte göra.

Det här är inte bara den vite mannens (fördomsfulla) föreställning om den svarte. Det är också den svarte mannens dåliga smak, det vill säga allas dåliga smak, svarta som vita, män som kvinnor. Påfallande många hiphopare (svarta) svarar på frågan om vad de gillar för musik som inte är rap: Phil Collins. Då fattar man ju att det inte blir så värst innovativt. Det är bara genren i sig som gör att det verkar nytt och spännande. Ingen som riktigt sjunger, lite maskiner och monofoniska melodier, gärna framfört av någon som man finner lite exotisk, som man inte har så mycket verkligt gemensamt med, kanske till och med tycker lite synd om i hemlighet. Lite som In the Air Tonight faktiskt. Folk är idioter. De förtryckta med.

Personligen gillar jag tanken på ”sväng”, alltå groove, mer än vad jag gillar svängig musik på riktigt. Jag dansar inte gärna. Musik har inte riktigt någon sådan effekt på mig, att jag kan använda den till saker. Jag lyssnar rätt noga på allt hela tiden. Musiken distraherar mig. Jag menar, jag vill lyssna, inte dansa. Och jag vill lyssna hela tiden. Till och med om jag skulle få för mig att dansa samtidigt. Därför är Jimi Hendrix bättre än Sly. Experience är bättre än Family Stone.

Som av en händelse är de, The Experience, också vita. Jag tror att det faktiskt spelar roll i sammanhanget, jag har bara inte riktigt klurat ut hur ännu. Jag kan tänka mig att de känner sig ännu mer utsatta eller nåt. Eller om de skiter i allt på det där bra sättet, mer än andra, eller om de känner sig tvugna att prestera mer än andra. Eller så spelar de helt enkelt med Jimi Hendrix och känner sig ovanligt peppade av den anledningen. Eller så har Hendrix valt att spela med dem för att de är bäst. Eller så blev det bara så: rockmagi uppstod helt enkelt.. Eller så gillar jag helt enkelt såna som härmar och snor mer än vad jag gillar originalet. Vad som nu skulle vara originalet i just det här fallet.

Här är i alla fall några grejer som jag gillar skitmycket och som har motsvarigheter i artister med rötterna (mer) i Afrika, snarare än i den anglosaxiska/eurojudiska/arbetar/medelklassen: Happy Mondays, Beastie Boys, Can, Gun Club, Eminem, New Order, Existereo, The Streets och Lady Soverign.

Alla dessa gör (åtminstone då och då) grejer som avviker rätt mycket från hur musik brukar och bör spelas och det är just det som gör dem bättre än andra, de som är ”true” och ”äkta” och all sån skit.

Så här har jag gått och tänkt rätt länge nu, funderat på varför jag tycker så här, om det har med fördomar att göra, trångsynthet (musikalisk alltså, till skillnad mot fördomarna som jag anser vara mer kulturella) eller bara det enkla faktum att jag tvångsmässigt måste vara i opposition mot en en viss form av konsensus oavjävlabrutet.

För jag söker mig alltid till ytterligheterna när jag närmar mig något. När jag ville kolla upp vad grindcore var för nåt i slutet av 80-talet så kollade jag upp vad som var snabbast, hade sämst ljud, mest politiska texter, eller vad som var ondast. Och samma med allt annat med. Klart jag var mer nyfiken på Drill n Bass än Deep House. Klart jag hellre läste böcker om RAF än SSU. Men jag vill inte bara vara så heller. Och jag är nog inte så när det kommer till kritan. När jag fått lite tid på mig vill jag inte ha ”ren” konst eller rena uttryck. Jag vill inte läsa antingen sonetter eller cut up-dikter i OEI. Jag vill ha något som utmanar båda de här ståndpunkterna (i den mån det är fråga om ståndpunkter alltså, för tillfället pågår en litteraturdebatt om detta, så just nu är det här oerhört politiserat). Som kanske Werner Aspenström eller Stig Larsson eller Bruno K Öijer eller Ann Jäderlund. Som är grymt och unikt i sig. Som Butthole Surfers eller Can eller Aphex Twin. Eller (mindre extremt, mindre genreavvikande) som Outcast, Josephine Foster, Smiths, Hawkwind eller Missy Elliot.

Anyway. Jag gick alltså och på allvar tänkte så här om etnicitet och kände mig extremt obehaglig för att jag gillade musik av vita mer än annan musik. Och så hörde jag Funkadelic sådär riktigt ordentligt för första gången. Och då jävlar. Så ska det låta. Vilket ös, vilken originalitet. Genisvängen, som en brukade säga. Det är Can och Hawkwind och Hendrix och Sly och Church of Anthrax på en och samma gång. Hela natten har jag lyssnat på Funkadelic. Och jag älskarälskarälskar gitarrsolon, lika bra att erkänna det nu med. Hela den här underliga teorin är värdelös. Jag var ignorant, okunnig men hade fel. Då går det åtminstone att ändra på. Skönt. Teorin och jag kan dra åt helvete. Underbart.

Unikt är inte så jävla unikt/ In igen

Att skriva. Det är ingen lätt sak att skriva, särskilt inte om man har som ambition att göra det bra och originellt. Jag menar, jag vill ju ha ett språk som är korrekt och som jag kan kalla mitt eget. Och säga något som ingen har sagt förut, utan att för den delen fastna i dagboksanteckningar och ett rabblande av erfarenheter som är mina egna och därför unika. Det kan vem som helst. Unikt är inte så jävla unikt som någon skrev.

Jag har haft det där, jag kan till och med säga när det var. Mellan 1999 0ch 2003 ungefär. Jag jobbade med vad som skulle bli min fjärde bok, jag arbetade som redaktör för en antologi och jag skrev krönikor i lokalpressen. Framförallt var jag med och gjorde en tidning, sett i backspegeln var det nog det som betydde mest. Jag medverkade i olika sammanhang, var delaktig och umgicks med andra som skrev. Orden tog inte så lång tid på sig. Jag kunde formulera mig som jag ville allt snabbare, behövde inte skriva om och skriva om.

Jag är av den uppfattningen att omskrivningar likaväl som de kan förbättra en text också kan suga ur den något, kanske, i brist på bättre uttryck, dess själ. Och se där. Precis där befinner jag mig i dag. I brist på bättre uttryck, det finns ingen brist på bättre uttryck, det finns däremot något som gör att jag inte hittar rätt lika fort och därför finner mig nödgad att skriva så, för jag är rädd att sökandet efter den rätta formuleringen ska lamslå mig, eller i alla fall resten av texten. Den kanske aldrig blir skriven. Jag är rädd för att gå vilse i den där skogen man inte ser för träden, eller om det tvärtom.

Jag spelar ju popmusik och en grej jag lärt mig är att omtagningar, framförallt vid inspelningar, tar bort så mycket spelglädje, eller, spelglädje låter för dumt, det kan de hålla på med i musikskolan eller pingstkyrkan. Själ. Det passar bättre när man talar om musik. Om man betänker att det finns en hel genre, större än en genre till och med, som heter just det. Fast på engelska då. Och kanske är det en skada det där, en vurm för en romantisk syn på Konstnärskapet (alltså i allmänhet, men i synnerhet mitt eget, om man nu kan kalla det konst) som gör att jag inte anstränger mig så mycket som jag skulle behöva. Eller om jag vill åt den där själen, och att det skulle kunna vara en metod att göra det. Satsa allt på ett kort och det kan gå åt helvete, men det kan också fungera. Alltså, om det fungerar, om allt klaffar på första försöket så blir det bättre än om man kämpar sig igenom, gör om så det blir precis som man tänkt sig den vägen i stället. Insatsen är högre men utkomsten, i alla fall belöningen, är det med. Dessutom så föredrar jag det improviserade, det slumpmässiga, det som har gått sönder lite grann på vägen mellan tillblivelse och fulländning. Jag pratar inte nödvändigtvis om Rolling Stones kontra Beatles (för att använda mig av min föräldragenerations referensramar, även om jag anser att den sortens indelningar i generationer numera är fullständigt meningslösa: allt är tillgängligt och jag har lyssnat mer på musik från 60-talet än någonsin mamma och pappa) men kanske om Beatles kontra Beach Boys.

Jag har känt det där, när orden arbetar åt en, den extasen. För det är extas, det är ingen överdrift. Det är samma som när man spelar live, när man står inne i rundgången, ligger på golvet och det spränger i huvudet och man slår på gitarren och blodet från fingrarna blänker genom luggen och svetten. Helt fritt från skuld och ångest efteråt.

Ofta är jag så orolig när jag påbörjar något. När jag ska resa bort exempelvis, så jag gör nästan aldrig det. Jag är rädd för att åka tunnelbana, jag är rädd för främlingar, jag är rädd för att gå över torg, jag är rädd i trånga utrymmen där jag inte kan fly. Jag vill inte bli sedd och ser någon mig vill jag kunna fly. Jag är rädd för att påbörja saker helt enkelt. Jag är livrädd för att komma tillbaka förändrad eller ännu värre oförändrad. Men när jag väl börjat, jag gör ju det ändå, med somligt åtminstone, annars skulle jag antagligen få saker utskrivna i stället för att skriva ner dem. Och jag har påbörjat något. Det tog bara sådan tid att motivera det.

När jag hade det flytet, när jag skrev bra, bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för jag orkade inte vara i det där hela tiden. Det var liksom bara att trycka på en knapp och så skrev jag tills jag svimmade. Det var inget hastigt beslut, det växte fram i takt med en massa andra grejer: fick fler barn, skrev klart boken, gjorde ungefär fyra skivor som var det bästa jag hade gjort dittills. Tidningen vi hade lades på is av olika anledningar. Det fanns ett liv utanför det här och jag ville kolla om det kunde vara något. Och det var det. Men jag vill in igen. Jag vill skriva bra grejer. Jag vill skriva jobbiga grejer och jag vill inte vara rädd för att ses som en hater.

Jag läser en blogg, Life Is Grander, och personen som har den gillar inte mig. Jag förstår det. Jag är lätt att inte gilla, av precis fel anledningar dessutom. Jag är nämligen vare sig kontroversiell eller intellektuell, snarare hatar man mig för att jag är ytlig och lite högljudd, har en förkärlek för slogans och oneliners och gör musik som är för enkel. Men det finns förstås en tanke bakom det med, musiken menar jag. Exempelvis min första skiva under eget namn, den är jättebra, jag är nöjd med den, men där gjorde jag en så där intellektuell grej i själva låtskrivarprocessen: jag krånglade till det lite. Jag gjorde lite tralliga melodier med slagords-(aktiga, det är ju självklart relativt det här)refränger som jag sedan byggde ackord runt. Det vill säga i stället för att göra det självklara, spela, säg C-Am, kunde jag spela Fm-Dm7 om melodin fortfarande gick att sjunga då. Lite som att använda sig av ovanliga ord när man skriver. Skriva ”likt” i stället för ”som”, eller ”ehuru”, i ställer för ”alltså” bara som exempel. Alltså. Och jag älskar smarta grejer och jag älskar dumma grejer. Särskilt älskar jag smarta som gör dumt, och dumma som gör smart. Och emellanåt älskar jag dumma som gör dumt. Däremot hatar jag smarta som behandlar andra som idioter, eller mindre vetande. Eller det stämmer inte heller, men det är det jag gillar att hata i alla fall. Smarta som gör smart bryr jag mig mindre om. Då får nog med uppskattning och skit från alla möjliga håll.

Hursomhelst, sen, när jag skulle göra den andra skivan, ville göra dumma grejer på ett dumt sätt. Något i mig gillar trallpunk, jag kan inte hjälpa det, jag vill inte göra det. Jag tänkte att om jag gör musik efter de premisserna ett tag så går det över. Det innebar en orgie i att inte leka med tonarter i verserna, ha smakfulla tonartshöjningar i refrängerna och att inte utmana andra än de som redan tyckte det var utmanande med den sortens musik: det vill säga de som gillade det och de som hatade det. Det gick inte sådär helt bra. Hela projektet byggde lite på att stöta sig med god smak och intelligens. Alltså de med ””god” smak gillade inte skivan, och de som var lite mongo uppfattade aldrig ens att skivan fanns. Och kanske var den lite för smart för att tilltala dem också. Eller smart, men det ironiska lyste liksom igenom för mycket. Och vem skulle det egentligen ha tilltalat, vem försöker jag lura med det här egentligen, det jag skriver nu och nyss om den här skivan. Det var jag som ville höra den och ingen annan. Jag skulle inte kunna göra något folkligt om man så klippte mig i små, små bitar och lät mig regna över Allsång på Skansen, in genom porerna på alla SVT-medarbetare och gammelkärringar. Eller tvärtom, göra något konstnärligt avancerat ens om man limmade ihop mig igen och ställde ut mig inuti den där geten på Moderna museet.

Och allvarligt, hur intresserad borde jag vara av det då? Hur sunt är det? Jag skriver det här mest av allt för att få igång flytet igen, jag vill skriva dikter och en pjäs, jag vill spela konstrock samtidigt som jag försörjer mig och min familj på att behärska just precis de här redskapen: skriva, spela. Jag vill in i det igen, våga vara hatad, våga stå för det jag gör. Våga vara omtyckt med. Unikt eller inte.

Och for the record: det är inte här jag påbörjar något av värde. Det är bara text, typ träning, för att få händerna att verka i symbios med hjärnan. Här är det bara typ dagboksskit, inget märkvärdigare än Pluras blogg, som ju ärligt talat inte är så märkvärdig annat än i det att det är roligt att läsa om folk som man känner eller känner till. Men inte är det litteratur. Precis som det här. Sen om någon vill bedöma eller ha åsikter one way or another kring detta, varsågod. Jag vet vad jag håller på med och, som Håkan Hellström säger, det räcker för mig.

Word Up

Hip hop och rap har aldrig varit en social grej för mig.

Jag köpte Public Enemys första och sen fortsatte jag. 87 eller där nånstans. Så började det. Men jag har alltså aldrig riktigt delat det med nån. J köpte också skivorna, men det var liksom bara skivor. Inget vi lyssnade på när det var fest. Jag har lyssnat på det länge, men eftersom jag är den jag är så har det aldrig utmynnat i nåt. Jag har alltid varit lite mer intresserad av såna som borrar i gitarrer eller kastar brandbomber på publiken.

Alltså, inte för att jag bryr mig, om andra bryr sig menar jag, men jag märker i alla fall att jag inte förstår vad folk pratar om när de pratar om hip hop. Jag har inga verkliga referenser, det är inte levande kultur för mig. Precis som teater eller jazz eller klassisk musik inte heller är levande, även om jag älskar det. Det är teori. Visserligen som känns i magen och hjärtat och allt det där, men jag har aldrig praktiserat det på ett enda sätt.

Det var några år på 90-talet när jag recenserade skivor, då skrev jag rätt mycket om hip hop men i övrigt är det en helt och hållet privat grej.

Nu har jag via fildelning i alla fall hittat värsta grejen: Ego Trip – Greatest Hip Hop Singles. Och det är, ja gud, jag kan inte ens börja förklara. Det är jul och födelsedag på samma gång. Ego Trip var en tidning som inte finns längre. Nu håller de på med andra grejer: ger ut böcker och sånt. Om hip hop vad jag förstår.

Den här mappen jag har hittat består av tio undermappar, en per år, med början 1989. Mappen är på drygt två GB. Men fatta! Typ 400 helt fantastiska låtar. Och så mycket jag hade glömt, som kommer tillbaks när jag lyssnar på det här! Geto Boys, Biz Markie, 3d Base, Eazy-E, Pharcyde, PRT osv. Somligt saknar jag (även om det är fullständigt subjektivt), som: Digable Planets, Do the Right Thing med Redheaded Kingpin, Mantronix (den där heeeelt grymma 12:an Sing a Song) och några till. Men vem är jag att pipa? Om någon sitter och styr ihop 400 låtar där rätt många troligen inte finns på CD så bockar och bugar jag oreserverat. Jag tar tillbaka. Jag saknar inget. Förlåt.

Men alltså, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag kan inte dela med mig av det här (jo, rent faktiskt förstås, inga problem, bara att fråga) för jag kan omöjligt kommunicera med andra som lyssnar på hip hop. Jag har inte verktygen och har heller aldrig velat ha dem, det har aldrig handlat om det för mig. Jag menar också att till följd av detta så är det här kanske inget märkvärdigt för andra som håller på med det här hela tiden. Som verkligen bryr sig om det senaste från USA eller var det nu kommer ifrån. För själv la jag av ungefär 96. Sedan dess hänger jag inte med längre, alltså, inte ens på mina egna villkor.

Det var så här. Wu-Tang släppte the W, Latin Kings andra kom och ingen gillade dem då fast jag tyckte det var det bästa nån av dem hade gjort. Och sen kom den här hemska skiten på svenska: Petter och Feven och my god, jag vill inte ens tänka på det. Och så kom Blueprint med Jay-Z och den var iofs bra men jag pallade inte längre. Det kändes som om hip hopen hade slagit knut på sig själv, eller tömt sig, kramat ur sista droppen ur disktrasan som var , eh, den själv. Allt handlade om antingen skryt och pengar, eller hur många stavelser man kunde rimma med. Inget var roligt längre. Så jag tröttnade. I stället började jag knarka Cex, Aphex, Blechtum from Blechdom och Tigerbeat6 och Rephlex i största allmänhet. För det var ungefär samma sak för mig. Grym musik som jag inte kunde ens tänka mig att själv spela. Musik som, även om den var gravallvarlig, var rolig. Jag gör inte skillnad på Windowlicker (eller kanske snarare Come to Daddy) med AFX och, säg, Mind Playing Tricks on Me med Geto Boys. Alla de här är med på min topp 100 skulle jag tro. Det är heeeelt otrolig musik. Man vill gråta, man vill slåss man vill spela, allt det där man vill när man hör nåt bra. På senare år har jag egentligen övergivit det också, den elektroniska musiken. Den kröp upp i sin sjärt och blev kvar där. Och Drukqs var så fulländad att det inte gick att förbättra. Jag kunde inte ta in det i alla fall. Nu, senaste åren, har jag gått ner mig i brittisk rap och grime och sånt, men jag vet inte om det hör hit.

Och jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Har bara känt mig nedstämd hela veckan, lättrörd och överkänslig. Det är skolavslutningstider snart. Det innebär utvecklingssamtal på skolan och dagis. Och dansuppvisningar och skolresor och det är så bra. Men lite påfrestande. Jag tjuter flera gånger om dan. Och, ja jag kan inte förklara, men jag är pank som vanligt, ligger efter med olika viktiga grejer. Då blev jag så glad när jag hittade det här. Och det var väl mest det jag ville säga. Leta rätt på det vetja.

Millions of Dead Critics

I serien grymma, fulländade skivor som faller utanför ramen för vad som är socialt acceptabelt på svenska musikjournalisters Viking Linekonferenser, där de i år sitter och tajjar till Harlan County och Dolly Parton, har turen idag kommit till punk som den lät efter 1980. Då var den ju redan död och alla hatade allt som kom efteråt. Synd att alla hade fel i huvet. För det är ju där öronen sitter, till och med på de idioterna.

Problemet med rätt mycket på listan nedan är att det inte gjordes så många album. Singlar vad det som gällde. Jag har ändå försökt välja ut skivor som faktiskt är just skivor och inte singelsamlingar. Även om många av banden faktiskt låter ännu bättre på dessa.

Jag har också undvikit självklarheterna: Dead Kennedys, Black Flag, Bad Brains, Minor Threat, Discharge och GBH. Och några till. Inte heller har jag rangordnat skivorna. Nån måtta på geekeriet får det fan vara.

Die Kreuzen – Die Kreuzen

MDC – Millions of Dead Cops

Last Resort – A Way of Life

Big Boys – Lullabies Help the Brain Grow

Really Red – Teaching You the Fear

Circle Jerks – Group Sex

Misfits – Static Age

SS Decontrol – The Kids Will Have Their Say

Flipper – Gone Fishin’

Flesh Eaters – A Minute to Pray a Second to Die

Scream – Still Screaming

DRI – Dealing With It

Conflict – It’s Time to See Who’s Who

Crass – Stations of the Crass

Huggy Bear – Taking the Rough with the Smooch

Subhumans – The Day the Country Died

The Partisans – The Partisans

Chaos UK – Chaos UK

Cockney Rejects – Greatest Hits Vol. 2

Blitz – Voice of a Generation

I stället för Bon och Sonic och Ingmar och all skit

Min kulturkanon, vilka som skulle få bestämma och skriva i den enda kulturtidskriften som behövs i skitlandet Sverige.

Stig Larsson, Sara Martinsson, Malena Rydell, Erik Hjärtberg, Carolina Ramkvist, Nils Shwartz, Horace Engdahl, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Andres Lokko, Staffan Andersson, Tomas och Anna Clara Tidholm och deras pojkar, några av de som skriver i kommentarstrådarna på Errata, David Vikgren, Isobel Hadley Kamptz, kusin Clara, Martin Abrahamsson, Nils Johansson, bröderna Teglund, Karl Göransson, Gissur Erlingsson och Peter Nuottaniemi. Det skulle vara redaktionsmöte hela tiden och tidskriften skulle publiceras simultant med detta.

Och saknar någon sitt namn här så beror det på att ni inte duger. Ledsen. Ni skriver för illa eller för invecklat, eller så törs ni inte skriva om det ni verkligen vill skriva och jg har märkt det. Läst det mellan raderna

Alla här ovan är roliga och smarta och tycker inte särskilt likadant om nåt. Folk skulle gräla och somliga skulle laga skitgod mat åt de andra, som kunde blanda drinkar i stället. Och somliga skulle dricka fler av dessa än de andra och skapa lite, hur ska jag säga, spänning, på kontoret. Det skulle bli asgrymt.

Ok. Fuck Off nurå//Gud

Sonic Death

Läser nya Sonic. Den får mig att hata popmusik, den får mig att vilja ta mitt liv. Jag vill spy. Jag orkar inte ens utveckla det.

Sahara Hotnights, Anders Dahlbom, Jud Cost, Niklas Elmér, Shout Out Louds med flera: ut ur mitt liv. Lennart Persson får stanna för att han är gammal och inte verkar bry sig längre och för att han intervjuar Tim Buckleys gitarrist och för att han skriver bra om Ulf Sturesons skiva (som jag inte hört, men nu vill höra). Sara Martinsson får stanna för sin Maximo Park-recension (inte för att jag hatar Green Day, utan för att det är en rolig recension) och för att hon skriver fint om Sea and the Cake (som jag antagligen borde, men aldrig har, hört).

Eller jag utvecklar lite grann: Samma jävla trista skit om utlandslanseringar och turnéer och karriärer och hur man borde gjort och hur man gjorde. Chauvinistisk borgerlig skit som inte har med konst, musik eller världen i övrigt att göra. Jag orkar fan inte med det här längre. Hur kan alla säga samma saker hela tiden hela tiden utan att ifrågasättas? "Det är roligare än nånsin" säger Sahara Hotnights. Nähä? Som att ni inte sa det innan ni krisade ihop efter förra skivan med. Fuck off. Standardfrågor, standardsvar, medelmåttighet. De piper om hur skivbolagen inte förstod att de hade skrivit en bra poplåt. Tre grejer: Skivbolag är lika dumma i huvet som alla andra. Det finns alldeles för många "bra poplåtar". Låten i fråga var inte ens särskilt bra.

Och jag gillar Sahaha Hotnights, de är snälla, roliga och. Ja. Det är väl de kriterierna jag har för att jag ska gilla människor jag inte är släkt med, inget annat egentligen. Men musiken, intervjuerna. Snälla nån. Stör mig inte med det längre.

Och jag vet att felet går att lösa genom att jag helt enkelt slutar läsa Sonic och liknande publikationer. Eller att jag bara väntar med att skriva såna här grejer tills jag ätit frukost (jo, sovmorgon i dag, satt uppe hela natten och letade Oi på You Tube, en jobbgrej faktiskt) och inte är så arg längre. Men skitsamma nu är det gjort. Och är det så konstigt egentligen? Det är väl inte för mycket begärt att någon enda gång bli förvånad? Glatt överaskad? Tydligen måste man hoppas på trisslotter och sånt som alla andra jävla idioter.

Läser igenom det här nu. Otroligt illa skrivet, men skönt. Jag kanske tar bort det här sen.

Annars har jag bara lyssnat på Dillingers två första,en Dennis Alcapone-samling, Jah Stitch och Cilvarings sen i lördags. Jag borde vara vänligare inställd till saker och ting. Men men men.

Höök Schmöök

Egentligen hatar jag autencitet, eller snarare att folk kräver det av saker och ting.

Men Höök. Jag blir tokig. Alla pratar stockholmska, utom de som pratar västerbottniska eller andra för mig odefinierbara dialekter.

Det skulle störa mig mindre om det inte var för det att jag vet att exempelvis Kristian Petri var så jävla noga med att ha verkliga miljöer och sånt. Inspelningsteamet skulle ha hyrt en kompis lägenhet men det var lite för dålig utsikt eller nånting, eller det var inte nooog Svartöstan just där, så det blev inget med det, men man hörde ju snacket. De filmade en hel del annat ute där vi bor.

Fast serien suger ju något förskräckligt. Synd, för det är grymma miljöer och roligt att se stan ur ett nytt perspektiv på ett hotellrum i en helt annan stad. Men det går fan inte. Och dessutom spelar Man U mot Lille på sexan.

Vi hörs, Norrbotten.

Ännu mer om hur hopplöst gammal jag är

Jag är snart 40 år och det känns som om en hel del har gått åt helvete. Inte sådär pang bom, utan mer som att saker har hänt utan att jag märkte det. Livet sprang om mig.

Rätt många grejer som jag anammat under åren har antingen stigmatiserats eller blivit olagliga. Jag tänker på, tja, rökning och fildelning. Som exempel alltså, det finns mer, men det blir så deppigt om jag ska börja lista allt.

Jag har blivit gammal. Musiken jag gör faller allt färre på läpparna. Vi pratade, jag och skivbolaget, om att släppa en till singel från senaste skivan men efter att ha sonderat terrängen lite så fann vi att det var meningslöst. P3 tänkte inte plocka upp nån fler låt på rotation och om de inte gör det finns det ingen anledning. Alltså, det handlar inte om girighet här, det handlar bara om att jag, vi, alla band jag spelar med och ger ut skivor med säljer så lite att P3 är en rätt viktig del i själva finansierandet av nästa skiva. Stim och sånt alltså. Nu är inte det hela världen, vi släpper en outgiven låt i stället och den borde nog kunna spelas i radio.

Eller inte: senaste skivan har fått otroliga recensioner, vi har gjort en hel del spelningar och de flesta har varit såväl välbesökta som väl genomförda. Det är svenska texter, de bästa som skrivits, och musiken är så där värdigt gammal som Eldkvarn eller nåt. Men det duger inte. Jag vet inte vad det beror på.

Antingen är det nåt fel på P3 eller så är det något personligt mot mig.

Det ÄR visserligen fel på P3, inga program lägger sin musik själva längre. Det är fem producenter som helt självsvåldigt bestämmer allt man hör nuförtiden, med undantag för specialprogrammen på vardagskvällar, men de är å andra sidan nyhetsmedier och spelar således bara aktuell musik, om än smalare än vad som spelas på dagarna. Det är de här fems smak som styr och alla kan direkt glömma att de besitter någon särskilt eklektisk eller avancerad expertis. Att P3 i så stor grad försöker verka i symbios med televisionens och reklamradions utbud nuförtiden bekräftar ju det. Det är schlager och Idol och sån skit oavbrutet. Heja Public Service! My ass.

Och inte för att jag själv lyssnar särskilt mycket på radion. Det var länge sen jag slutade stå ut med allt jävla tjat och alla pundiga intervjuer med pundiga människor dagarna i ända. Men jag pratar med folk (som han på skivbolaget) som lyssnar regelbundet.

Men alltså, när blev det så här och hur har jag kunnat missa när det hände? Det var väl när jag som vanligt stod och speglade mig och begrundade saker som övervikt, håravfall, majackord och självmord. Livet, det som hände utanför mig, sprang förbi och nu står jag alltså här. Omsprungen.

Men det är klart att det kan vara personligt också, att media och folket och ungdomarna eller vilka det nu är som kontrollerar utbud och efterfrågan är trötta på mig. Kanske har jag gått för långt. Jag kanske har sagt samma gamla grejer för många gånger nu: anarki, gud, punk, dikter, mina ungar, bla bla bla, grammisar, Hultsfred, Bla bla bla. Kanske hade jag inte mer att säga.

Och nu är de less på mig och jag känner mig lite sårad.

Fan, jag har verkligen försökt anpassa mig. Tackat ja till det mesta, spelat trallpunk och folkrock för att jag velat, men också, om jag rannsakar mig själv, för jag har trott att andra velat det med.

Det är inte så konstigt egentligen. Jag gillar ju popmusik och populärkultur. Också. Jag vill bli uppskattad och uppmärksammad i den världen med. Det räckte kanske inte som det var och så försökte jag göra något som blev varken eller. Eller så har jag det helt enkelt inte i mig.

Det är inte ofta man får tillfälle att se sig själv utifrån men 2006 hände det vid två tillfällen. Båda gångerna spelade jag i TV och jag har aldrig sett något liknande. Jag hade någonstans i mig trott att det var på ett annat sätt, någonting mer, hur ska jag säga, konventionellt. Alltså på ett grymt sätt, sådär som när någon rör sig snyggt, som Iggy Pop tillexempel, och man gillar det fast man vet att personen i fråga snott hela grejen. Personen i fråga vet precis det man själv vet, och man tycker det grymt för att man är delaktig. Kan språket, är postmodern. Men det var precis tvärtom. Det var nästan kontroversiellt.

Jag menar inte sådär som när man hör sin egen röst för första gången, jag har sett och hört mig själv i snart tjugo år, det är jag van vid, utan verkligen kontroversiellt i motsats till konventionellt. Bara, jag vet inte, otäckt och, ja, inte som något annat alls. Och jag tycker det var skitbra. Mycket, mycket bättre än vad jag trodde.

Jag trodde jag hade anpassat mig till dess det inte fanns något personligt kvar (mer än möjligen själva, hur ska jag säga, innehållet, och det är ju iofs nog så viktigt, till och med viktigast), att jag spelade på samma spelplan som alla andra. Men det gör jag ju inte. Och på ett sätt är jag förstås extremt nöjd med det. Unicitet är ju grymt. Men inte betalar det några räkningar. Inte ger det mig sponsoravtal på kläder (jo, jag skulle gärna ta emot sådant, allt jag äger är trasigt och gammalt) eller fri sprit, välling, blöjor och andra grejer som jag faktiskt skulle vilja ha. Jag visste ju allt det här, när glömde jag det? Och varför? Det skrämmer mig. Just det oroar mig. Men vad fan.

En skön grej är i alla fall att jag inser det här nu. Jag har inget med världen att göra längre. Den sprang om mig när jag lallade omkring på annan ort och aldrig mer mötas vi tu.

Skivorna jag planerar att göra nu ska reflektera detta. Det är tre olika grejer på två skivor och nuet har väldigt lite med nåt att göra.

För det är det också. Jag tycker nuet är så jävla överskattat. Nuet och Kommunicerandet. Särskilt tjatet om att det är dessa två beståndsdelar som mer än andra definierar popmusik.

Som Ola Salo i senaste Sonic. Brrrrr. Alltså, han verkar intelligent och schysst och de gånger jag träffat honom har han varit jättetrevlig men han har så mossiga och inställsamt liberala idéer. Som det här med att popmusik är en konsumtionsvara men kan bli konst om man lyckas förmedla den till nog många. Som Bowie gjorde. Åh herregud vad segt.

Och för den som har hittat hit men inte kan sin musikhistoria: jag drar det här en gång för alla då. En snabb och korrekt populärkulturell analys.

Bowie gjorde några bra skivor (inte en enda helgjuten dock) mellan typ 68 och 81, men han är inte konstnärligt intressant och har aldrig varit det heller.

Hans stora förtjänst (möjligen) är att han gjort så att fler fått upp ögonen för märkvärdig, tidlös musik. Som Iggy, som Lou Reed. Fast även där finns det anledning att ifrågasätta giltigheten. Skivorna han gjorde med dessa två är inte deras bästa (även om juryn, alltså jag, gillar Raw Power så jag nästan dör, men det är mer James Williamsons förtjänst), men däremot deras mest framgångsrika rent kommersiellt. Och då kan man förstås argumentera för att Bowie gav dem så mycket medieutrymme/cred/whatever att de kunde fortsätta göra skivor och utvecklas på egen hand, utan Bowies inblandning. Bowie är en storartad mecenat, en utforskare och strateg och på sätt och vis en antenn eller typ ett mikroskop, alltså ett instrument som gör att fler ser det han ser.

Men inget av detta har med konst att göra. Konst och finkultur är något som antingen sätter fingret på världen och visar oss: så här är det, så här ser det ut (och jag exemplifierar nu endast med popmusik), som Smiths, Sex Pistols och MF Doom gjorde och gör. Alltså artister som med befintliga medel, inom den rådande konventionens ramar får oss att känna oss delaktiga eller upplysta och/eller som berättar något om tiden vi lever i och varför.

Eller så är det artister som gör något nytt. Som får oss att betrakta världen med nya ögon, visar på ett radikalt annorlunda tillvägagångssätt och synsätt och som så småningom (för nästan aldrig sker detta omedelbart) förändrar popmusiken, som Velvet Underground, John Coltrane, Can, Public Enemy, Sonic Youth och ett av banden jag spelar med (och det är inte skryt eller ens en subjektiv åsikt, det är ett faktum och jag kan bevisa det, men jag behöver inte så jag gör det inte). David Bowie tillhör inte någondera kategori och den som tycker det gör inte heller det.

Jag menar nu inte att The Ark är dåliga för det, jag menar inte att de inte fyller en funktion.

Ett av mina finaste minnen är när vi hade spelat i Borlänge, och hade efterfest på vårat rum. Nån hade en laptop med sig (det här var typ 99 så det var inte helt vanligt ännu) och DJ-tjejerna följde med, tillsammans med en kompis. Och de hade ju asmycket skivor som vi spelade i laptopen

Vi turades om allihop och när det kom till den här kompisens tur så hade vi förstått att han var bög. Och det var så jävla vemodigt allting. Jag menar, han var typ 17 år och bodde i Borlänge som då fortfarande hade det där gangsterryktet om sig (jag minns att när vi spelade slogs folk i skinnvästar framför scenen). Han måste ha haft det extremt jobbigt.

Han valde i alla fall Let You Body Decide med The Ark och dansade helt själv där på vårat rum. Att jag tycker att den låten är fruktansvärd har inte med saken att göra, men att han valde den och att den betydde nåt för honom är så jävla märkvärdigt att jag börjar gråta när jag tänker på det.

Där och då betydde The Ark mycket mer än vad jag kan tänka mig att min musik någonsin kan betyda för en rädd 17-åring med dålig smak. Och det är ju jätteviktigt med sån musik, något man kan identifiera sig med sådär omedelbart och förutsättningslöst, utan att ha en massa förkunskaper om musik och livet och sån skit. The Ark (och David Bowie) är grymma på sånt. Och på att härmas och på att göra utslätade, breda, populistiska versioner av i grunden radikala uttryck. Men inte är det konst för det. Det är viktigt men det är inte konst

Jag har själv haft mängder med såna upplevelser. Men jag håller inte på med sånt, jag har inga ambitioner att betyda nåt för många eller ens några. Jag gör inte grejer för andra. Jag trodde alltså ett tag att jag gjorde det men jag hade fel. Och det känns ändå rätt bra.

Det faktum att jag bara skulle skriva att de skivor jag ska göra härnäst kommer att bli skivor som fullkomligt skiter i samtiden kanske motsäger det. Alltså att det här jag skrev här ovanför kanske bevisar att jag egentligen bara vill vara Ola Salo. Men jag bryr mig inte.

Och om det är konst skiter jag i, och om det är kommersiellt gångbart med. Jag är äldre och jag får göra precis som jag vill.

Jag Vs Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare att jag bor i skogen.

Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag i stället som okänslig.

När jag var bara ett par år yngre hängde jag med. Eller försökte i alla fall och trodde väl att jag gjorde det. Men jag vet förståss inte. Kanske skrattade alla åt mig så fort jag inte såg. Inte för att det gör mig något; det jag inte ens vet om kan jag knappast ta ställning till.

Om man spelar musik, hänger med andra som gör det, är det viktigt att man är ungdomlig. Att man kan dricka 20 öl och kräkas och kanske bli misshandlad av (riktiga) ungdomar emellanåt. Att man står ut med att sitta i en van på väg till Eskilstuna eller Skellefteå morgonen efter. Att man kan vara elak på ett hjärtligt sätt. Driva med andra och tycka att Teddybears är skitdåliga men jävligt schyssta. Oh my god.

Den världen, det umgänget och det sättet att leva är visserligen verkligt men knappast viktigt. Inte för mig i alla fall. För jag bor inte i Stockholm, jag bor i skogen. Och numer försöker jag leva upp till det och inget annat. Jag ids fan inte ens vara snygg i håret längre. Ids inte köpa kläder eller sno.

Det här har inget med utanförskap att göra. Beter man sig så i Stockholm (eller i Göteborg, eller Malmö) har man valt väg. Valt sida. I mina kretsar, bland de människor jag hänger med i Stockholm är detta liktydigt med att Reclaima gatorna, röka hasch och gilla Promoe och Timbuktu för att de har

A) texter som faktiskt säger nåt.

B) En skön stil.

Tro mig, inget ter sig mer främmande för mig. Ni gapar för döva öron i mitt fall, det är bara det.

Ändå förstår jag det här positionerandet. I större städer är det säkert helt nödvändigt för att markera att man överhuvudtaget existerar. Människor, framförallt yngre, definierar sig nästan undantagslöst så. Man är emot och på så sätt får man inträde i en grupp. Man är emot reklamfilm och hårvårdsprodukter. Man väljer något mer naturligt. Som skånsk hip hop. Eller vice verca, man väljer Teddybears.

Eller väljer, valde är väl rättare, jag talar ju i egen person nu och så såg valen ut senast jag kollade, för kanske fem år sedan. Och jag var gammal redan då, jag var det redan som barn.

Nu är man tydligen helt störd om man inte citerar antingen Jadakiss eller Wolf Eyes (det finns olika skolor, och jag vet inte ens om Wolf Eyes har texter och jag bryr mig inte heller). Principen är dock densamma. Man är mot och därför för. Man ironiserar och är livrädd för att ertappas med fel playlist i sin iPod. Att hamna utanför utanförskapet. Precis som det alltid har varit. Jag säger inte att de som inte gör som jag, gör sig skyldiga till något. Jag orkar bara inte ha åsikter om meningslösa saker längre. Eller orkar och orkar; jag har inte tid. Har för mycket att faktiskt göra, låtar och texter och böcker och skivor och grejer. För att inte tala om den verkligaste verkligheten: dagis, skola, föräldramöten, hyra, blöjor, läggdags och läxor och det där.

Listan på meningslösheter växer för övrigt varenda dag, just det har mer med ålder än skogen att göra, och jag skulle kunna redovisa lite grejer som står på den, no problemo, men det gör jag inte.

För jag hoppar av nu. Ni kan dra åt helvete allihopa. Jag är inte bitter, det är inte det. Jag gör det jag gör av anledningar som ni inte begriper. Fortsätt ni och pip om hur DN På stan har blivit sämre. Debattera era städers undermåliga klubbliv. Rök gräs. Spy Bar. Kokain. Antirock.

Jag vill börja eller sluta gråta. Jag kan inte förklara det för er men det är det jag tänker på här i skogen, och det är det som är min drivkraft numer. Skratta åt mig om ni vill. Jag pissar på er. Fast liksom glatt och frånvarande.

farfar

För rätt många år sen kunde min farfar, som i stort försörjt mig under hela min blygsamma levnad, äntligen förstå mig.

Farfar är gammal socialdemokrat och för honom var det nödvändigt att sätta ett ord på mig, för att begripa vad jag var, så han slapp oroa sig för att jag kanske existerade i en begreppsvärld utanför sitt eget förstånd.

”Du är släktens bohem”, sa han nöjt en gång för kanske tjugo år sen. Och det räckte för honom. Han kunde sedan älska mig lika förbehållslöst som jag honom. Det fanns ett ord. Bohem.

Jag skriver detta eftersom jag emellanåt känner mig nödgad att förklara mig själv.

I en kommentar till mitt förra inlägg kallar jag mig själv nihilist. Och jag är det, på samma sätt som jag är bohem. Det är ett ord som kan ge en ingång i hur jag tänker.

Jag tror inte på politiken. Jag erkänner det. Jag tror på idéer, på abstrakta teorier, men så fort det blir en diskussion, så fort det blir fler än en mottagare av sagda idé, fallerar alltsammans. Folk kan lika gärna bara hålla käften, mig själv inkluderad.Ja, eller prata eller skriva till varandra, men det kommer inte förändra ett smack, inte på nåt väsentligt eller avgörande plan i alla fall. Det ger oss dock nåt att göra och det är väl bättre än inget antar jag.

Människor är måhända flockdjur, men det är i såna fall bara i fysisk mening, att vi vill bli sedda och uppskattade. Eller fruktade eller annat. Men det är bara ord, allt annat är bara ord.

För mig är det ni kallar politik lika mycket psykologi eller filosofi, eller till och med religion, som handling. Jag märker att jag inte klarar av att uttrycka mig som det förväntas i sammanhang som i inlägget nedan. Ni förstår inte vad jag menar. Jag tycker inte det minsta synd om mig själv för det. Jag konstaterar bara att det är så. Jag har inte medlen att göra mig förstådd eller förstå. Men, och det här är själva poängen, det har ingen annan heller.

Och snart kommer kometen.

1900

Bertoluccis 1900 gick precis på teve. En sån film kan ingen göra igen. Av en massa anledningar. Dels för själva innehållet; naket, nakna barn, utdragna scener på barnamord, djurplågeri och slakt.

Och filmpolitiskt: en sju timmar lång film med ett tydligt politiskt budskap? Tjena hyena. Det kommer aldrig att hända.

Jag älskar 1900. Den är lätt på min topp tio. Möjligen topp fem.

Det som slog mig den här gången, jag har sett den kanske tre gånger tidigare, var hur otroligt arg den är. Liksom yxig i all sin ilska. När Olmo (Gerard Depardieu) blir ihop med sin tjej kommer han hem från kriget, möter en tjej i trappen, hånglar upp henne lite och sen är det inget mer med det. Det tar inte ens minut. När Attila (Donald Sutherland) och Regina (Laura Betti) plågar ihjäl ett barn håller det på i en oändlighet. Känns det som i alla fall.

Film görs inte på det sättet längre. Ingenting tar tid. Och tar det tid så gör man värsta grejen av det. Eller, grejer tar inte tid längre, det är så enkelt, och självklart menar jag inte att det borde vara mer barntortyr på bio och att det ska ta tid.

Jag menar att dagens regissörer är antingen (1) hamiga typer utan någon vilja eller behov att faktiskt understryka saker som de tycker är viktiga. De kanske inte ens tycker nåt är så viktigt.

Eller så (2) är de lakejer, i händerna på producenter och andra med stålar eller ansvar för en massa stålar. Vilket som. Båda anledingarna är sorgliga och ursäktar egentligen ingenting.

Men tillbaka till 1900. Jag älskar hur den drivs framåt av ett helt och fullkomligt hat mot godsägarna och facisterna. Inte för att jag själv drivs av ett sånt hat, men för att det är så sällsynt att saker och ting verkligen drivs framåt av en energi som inte är det minsta postmodern eller ironisk.

Nu vet jag inte så extremt mycket om facismen, men alltid framställs den som så extremt grym, på mer politiska grunder än exempelvis nazismen som var mer inne på hokus pokus (rasläran, mysticismen etc). Någon får gärna upplysa mig mer om den facistiska ideologin.

Och att partisanerna faktiskt sköt ihjäl Mussolini och hans älskarinna OCH hängde dem upp och ner på ett torg OCH att folk skändade kropparna efter döden säger rätt mycket om hur hatade de faktiskt var.

Bertolucci lyckas också med det som Passolini aldrig riktigt klarade, nämligen att göra facismen precis så outhärdlig att man kan ta in det, visserligen äcklad och gråtfärdig, men ändå. Såpass att jag skriver den här texten tillexempel. Det hade jag aldrig kunnat efter att ha sett exempelvis Salò.

En annan grej som jag tänker på (och detta ur ett konstnärligt/kulturellt perspektiv) är hur historien i lika stor utsträckning som framtiden är styrd av den tid den skrivs i. Den här kommunistvurmen känns ju lite passé i dag, men det gjorde den inte under 1900-talets första hälft (då ju filmen utspelas) eller 1976 (då ju filmen är gjord). Och kanske kommer det att kännas mer okej om 20 år till.

Å ena sidan. Å andra sidan; tolkningen av kommunismens framfart och verkningar, det som de flesta (jag med, motvilligt) i dag accepterar är kanske också bara en skön grej. Alltså, att det troligen går trender inom vår uppfattning av historien med. Detta ur ett mer allmänt perspektiv än det jag nämnde ovan.

Jaja. Ville bara formulera det här. Nu var det gjort.