Crossover

Det jag minns bäst från Inferno är Daredevil, han står på, som jag minns, Empire State Building och ser tyst ner på hur demonerna tagit över hans stad.

Inferno var den sista crossoverserien jag kan minnas att jag läste med någon slags behållning. I alla fall från Marvel.

Det var några år i slutet på 80-talet och början av 90 som jag verkligen hängde med, läste Marvel och kunde alla turer kring mutanterna, vilka som levde och vilka som var med i X-Men och vilka som gått vidare till X-Factor och så vidare. Todd Mc Farlane startade The Amazing Spiderman och han var bäst (fast det visst man redan: han hade ritat Batman: Year Two innan).

Jaja. Samtidigt med det här läste jag vuxenserier och la så småningom ner Marvel och DC. Men nu, i Sverige går det i Spiderman en grym crossovergrej som heter Civil War. Ungefär hälften av alla hjältar kommer ut ur garderoben, alltså avslöjar sina hemliga identiteter (däribland Peter Parker). Motståndet, de som vägrar, leds lite otippat av Captain America. Tydligen är det här en av de största crossoverserierna någonsin och tog bra med tid att knyta ihop i USA. Men det är tydligen gjort nu och jag har alltså inte läst allt, och ska jag hålla mig till de svenska tidningarna så lär jag väl aldrig göra det heller. Men det är riktigt jävla bra.

Jag älskar Marvel när det är bra. När X-Men är så där sjukt komplicerat, när Daredevil brottas med sina demoner och Bullseye (den lätt hårdaste skurken i Marvels universum). Spiderman är nuförtiden tråkigare än kall gröt, men man växer ifrån varandra, det är ju så här i livet, det overkliga med.

Fast glöm alla filmer, alltså alla som är filmatiseringar på Marvelgrejer. Egentligen allt som bygger på serier. Serier är en bildkonst i sig och har sina egna inbyggda fördelar jämfört med film. Ännu mer än litteratur faktiskt. Men jag ids inte dra det nu. Och jag ser ändå fram emot Watchmen. Jag tror att om någon kan göra det åtminstone lite (kanske inte rättvisa, men) intressant så är det Zach Snyder. Har inte sett 300 eller vad den heter, fast hans remake på Dawn of the Dead är ju nästan bättre än orginalet.

När man ger sig in i Miles Davis 70-tal då gör man en resa utan återvändo. När man accepterar, om man accepterar, hur folk spelar och vad det betyder i ens förhållande till exempelvis punk och DIY så måste man någonstans göra ett politiskt val. Inte för att man har något val egentligen. Ett sånt jävla ös som det är på tillexempel On the Corner och Live Evil kan man inte låta bli att imponeras av om man har öron som funkar. Det är funk och jazz på en och samma gång. Det är, eh, fusion. Det heter ju det och även om genren kan tyckas lika attraktiv som helkroppsherpes så är det en helt adekvat beskrivning. Somliga kallar det jazzrock men det är lite förminskande.

Vill man behålla sina föreställningar om hur instrumentalister, ekvilibristiska sådana, är svin och idioter så bör man hålla sig borta. Vill man fortsätta anse Bruce Springsteen och Paul Westerberg vara Gud och hans lillgrabb så håller man sig borta. Vill man ha sin jazz (eller sin Miles åtminstone) sådär vackert orkestrerad som på Sketches of Spain även i fortsättningen så håller man sig borta. På Live Evil är det trumsolon, jazzrockgitarr-diton och 24 minuters jam och vill man fortsätta tycka att Shadow med Lurkers är skapelsens krona bör man hålla sig borta.

Det är så uppenbart nuförtiden att man säger emot det mest för att ha något att göra, men det går ju inte att bete sig så längre. Man kan inte gilla bara punk, bara rap, bara soul och så vidare. Den som inte har en eklektisk smak är dum och dömd, det är ju så, det finns inget att säga om det. Personligen skriver jag det här för att jag kan inte formulera det. Att jag är helt knäckt på fusion. Det trodde jag aldrig. Jag har inte språk nog att beskriva hur det låter eller hur det känns när jag lyssnar på Funky Tonk eller Black Satin på högsta tänkbara volym. Det är helt sjukt bra. Och det tar faktiskt ingen plats från min bergfasta övertygelse om Greg Ginns eller Bowling-Åkes respektive geni. Tvärtom faktiskt. Bra är bra och det andra är något annat. Alltid ska jag komma ihåg det, även om det är svårt.

Man tar ju seden dit man kommer. För att som tänkande människa kunna acceptera R-Kelly måste man vara medveten om den devisen. Och är man väl inne i hans knulliversum så är det knappt så man vill åka hem Fan vad jag lyssnar på hans senaste. Så otroligt bra låtar och hur konstigt som helst. För även om jag kan bortse från Kells som person, hans fäbless för att kissa på unga tonåringar, så är det här extremt slött. Tror jag: jag menar det är så jävla mycket autotuner på skivan att det löjligt. Och ändå löjligt bra.

Min syrra, en liten indietjej en gång i tiden, kom till en insikt en dag. Varför ska jag hålla på och lyssna på ledsna killar som inte kan nånting (som Ride, Quicksand, Red House Painters) när jag kan lyssna på Whitney Houston hela tiden i stället? Tänkte hon. Och gjorde så och rättade upp sitt liv och tjänar mer pengar än vad vi alla gör tillsammans nuförtiden. Och det är väl ingen måttstock i sig, inte den enda i alla fall, pengar menar jag. Men lite så känns det när man lyssnar på Double Up. Varför skulle jag lyssna på något annat egentligen? Det här är ju perfekt.

Fast då hittar man förstås något fantastiskt och outgivet med Deep Wound eller slår på likaledes fantastiske Peter Brötzmanns fantastiska Machine Gun av misstag och så är man tillbaka i verkligheten igen. Helt jävla sämst. Men man känner åtminstone igen sig.

Men fan vad Big Love är bra. Det är nog en av mina stora teveupplevelser överhuvudtaget. Och vad onda typer (tänk JR, Angela Channing, Pelikanen etc) beträffar så är Selma och Hollis Green bäst eller värst hittills. Och det är så mycket mer, men jag vill inte det här ska bli någon teveblogg, jag vill inte skriva om aktuella saker på det viset.

Däremot har jag precis sett klart på Heimat II och det är så stort att jag kan inte skriva om det därför. Ännu. Men jag ska. Det är världens längsta film och vill någon veta lite mer så är sidan på imdb.com helt ok faktiskt. Fast se den, gör det.

Själv köpte jag den efter många om och men, engelsktextad, i någon slags budgetförpackning från Megastore och även om den kostade nästan 1000 spänn ändå så var det lätt värt vartenda öre. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att få någon att fatta storheten. Jag skulle vilja prata med någon som faktiskt har sett det och minns. För det gick på teve i början av 90-talet och jag såg det då och har pratat om det sedan dess.

Vad annars? Jag har inte skrivit här på ett tag och jag har lyssnat på så jävla många skivor och kollat på så jävla många teveserier och det har hänt en hel del i övrigt. Men jag väljer att inte ta det just nu, här och nu.

Jag är helt sjukt pank och vill jobba. Med reklam faktiskt. Jag känner lite sådär att jag säljer min själ, men fuck that shit, det är viktigare att mina barn har bostad och mat på bordet än att deras dumskallepappa har ett samvete rent som snö. Som hade han det innan...

Jag vill börja som copywriter och jag skulle vara helt bäst på det. Men jag vet inte hur man tar kontakt med reklambyråer och har inte haft ett vanligt jobb på flera herrans år: mitt självförtroende på jobbsökarmarknaden är inte på topp om man säger. Hjälp mig gärna. Jag är snäll lojal, smart, begåvad och jobbar hur hårt som helst. Men jag vill inte gärna byta stad, i dag när detta skrivs har jag bott här i exakt 30 år. Är det överhuvudtaget möjligt?