My Generation

Morrissey. När senaste skivan, den avskyvärda Ringleader of the Tormentors, släpptes gav jag upp honom. Den var så tråkig och konservativ att jag började omvärdera det han hade gjort innan. Ni måste begripa, det var svårt för mig. Kunde det vara så illa att jag hade haft fel hela tiden? I över 20 år? Det är ungefär ett år sedan jag lyssnade på honom senast.

Jag var alltid en Morrissey-kille. De flesta andra var mer inne på Marr så när Niklas Franke i någon intervju sa att Smiths bara var Morrisseys första kompband så höll jag i hemlighet med, även om jag förståndigt sade att det nog inte var så enkelt. Och det var inte så enkelt, självklart, men jag tyckte alltid att det stod och föll med honom. Och Marr gjorde typ tre bra grejer efter Smiths. Med The The, med Billy Bragg och Electronic.

Första gången jag verkligen föll för Smiths var när S hade snott William It Was Really Nothing på Åhlens. Det var på den tiden man gjorde sådant. Jag skaffade What Difference Does It Make och sedan allt annat. Nästan alltså, jag var inte sådär att jag tvunget skulle ha varenda underlig pressning. Sjutummarna och LP-skivorna räckte bra.

Och så lade de av och Morrisseys första album var sådär, andra med (även om båda låter bättre nu än då), men singlarna var ändå det som räknades. På den tiden var singelkonceptet fortfarande viktigt för mig. Bra b-sidor var lika viktigt som albumen, nästan viktigare, för jag ville att det skulle vara lite exklusivt, att om man letade lite så hittade man guld. Singlarna Smiths gjorde där kring The Queen Is Dead är typ världens bästa. Shoplifters Of The World, Ask, Panic och Sheila Take A Bow: ingen av dem var med på något album. Fan vad mäktigt.

På senare år har Morrissey annekterats av en massa manliga manstyper som Johan Hakelius, Magnus Bettnér och Peter Birro. Alltså, det är ju fint med det, musik är allas egendom (och nej, inget fildelningsjidder nu, va) men det känns aningen deppigt. För mig personligen alltså. För jag var med på riktigt när det begav sig.

Jag var verkligen en tanig skelögd kille som inte visste vad jag skulle göra av mig. Som var blyg och rädd för nästan allt och som en gång försökte skära upp armarna när en tjej gjorde slut. Smiths och framförallt Morrissey var mina. Min egendom. Jag var allt det där som alla (mest storstadskulturskribenter över 25, påfallande ofta kvinnor) raljerar med hur mycket de hatar. Men det var så. Smiths och Morrissey var unga och jag var ännu yngre och de sade nånting till mig om mitt liv, isolerad långt uppe i norr och ständigt på kant med en machokultur som jag inte kunde eller ville begripa hur den fungerade. Men jag menar bara att det var ingen pose, jag kände mig verkligen ensam och olycklig och DÅ kom Smiths, inte tvärtom. Men det är länge sedan nu. Jag är varken ensam eller särskilt olycklig. Jag hatar visserligen mänskligheten och världen i stort, men jag är inte deprimerad. Framförallt är jag inte ung längre. Det spritter inte lika destruktivt i kroppen längre.

Innan (och samtidigt, och efter) Smiths var jag inne på punk och Oi och Smiths var en självklar fortsättning på det, det har jag alltid tyckt, och när Morrissey började vifta med flaggor och spela med tatuerade pomadafyllon så fattade jag exakt var det kom ifrån. Inte för att jag tyckte det var bra, men det var en del av en kultur som inte mer än geofrafiskt hade med Oasis och såna där bengbulor och Cool Britannia och den där skiten att göra. Den HADE allt att göra med skinhead/herbert-kulturen att göra och det var inte så där helt klädsamt och framförallt var det patroniserande men det hade inget med rasism att göra. Men det är också sant att det var här någonstans Morrissey blev musklig och manlig. Och latinogängen i Los Angelses började gilla honom. Och nyliberalerna och de konservativa.

Vauxhall & I kom senare och det är hans bästa skiva, inget snack om det, dessutom är texterna och framtoningen mer sobert reflekterande än biffig än. Även om det visade sig vara tillfälligt. Och jag gillar ändå mycket på såväl Maladjusted och You Are The Quarry.

Men allra bäst var en maxisingel som kom 1989, The Last Of The Famous International Playboys. På b-sidan finns Lucky Lisp och Michael’s Bones, två av hans allra bästa låtar. Dessutom spelar hela Smiths på den, utom Johnny Marr. Stephen Street gjorde musiken och äntligen fick han till det. Och på titelspåret och Lucky Lisp sjunger han så där, det kommer liksom ett kluckljud i halsen på honom när han sjunger i ett visst läge, och det låter helt sjukt när jag beskriver det. Det låter som, jag vet inte, som om Elvis blev sparkad i kuken mitt i Mystery Train. Fast på ett bra sätt.

Jag skriver det här för jag har haft ett återfall. I fredags gjorde jag en playlist och i går var jag i Sthlm och spelade, kom hem i eftermiddags, och jag har lyssnat på den sedan jag kom hem.

För självklart är de gamla grejerna bra.

Jag ids inte hålla på att lägga upp låtar eller nåt: men kolla upp de här låtarna i alla fall. Inte är det dåligt?

1. Morrissey - We Hate It When Our Friends Become Successful (2:30)
2. Morrissey - 05 - The More You Ignore Me, The Closer I Get (3:44)
3. Morrissey - Roy's Keen (3:36)
4. Morrissey - Now I Am A Was (2:36)
5. Morrissey - He Knows I'd Love to See Him (3:08)
6. Morrissey - Piccadilly Palare (3:26)
7. Morrissey - 06 - Why Don't You Find Out For Yourself (3:20)
8. Morrissey - The Last of the Famous Intern (3:37)
9. Morrissey - Lucky Lisp (2:51)
10. Morrissey - Michael's Bones (3:10)
11. Morrissey - I Don't Mind If You Forget Me (3:17)
12. Morrissey - Our Frank (3:25)
13. Morrissey - Seasick, Yet Still Docked (5:07)
14. Morrissey - King Lear (2:55)
15. Morrissey - Interesting Drug (3:27)
16. Morrissey - Angel, Angel, Down We Go Toge (1:40)
17. Morrissey - Let Me Kiss You (3:31)
18. Morrissey - A Swallow On My Neck (2:49)
19. Morrissey - I'd Love To (4:46)
20. Morrissey - I Know Very Well How I Got My Name (Durutti Column Release) (2:00)
21. Morrissey - Used To Be A Sweet Boy (2:49)
22. Morrissey - Wide To Receive (3:54)
23.Morrissey - Oh Phoney (2:32)
24. Morrissey - You're The One For Me, Fatty (2:57)
25. Morrissey - Hairdresser on Fire (3:50)
26. Morrissey - I Can Have Both (4:06)
27. Morrissey - Boxers (3:30)
28. Morrissey - 01 - Now My Heart Is Full (4:57)
29. Morrissey - 04 - Hold On To Your Friends (4:02)
30. Morrissey - I Know It's Gonna Happen Someday (4:20)
31. Morrissey - 07 - I Am Hated For Loving (3:41)
32. Morrissey - Satan Rejected My Soul (2:56)
33. Morrissey - Let The Right One Slip In (2:29)

Jag tror jag ska sluta med det här. Bloggandet. Det fyller ingen som helst funktion i mitt liv, än möjligen det här: skriva om skivor, för det gör jag ju inte någon annanstans nuförtiden. Men allvarligt, har det något värde? Inte mycket tycker jag. Men jag har inte riktigt bestämt mig. Och det är jag som bestämmer.

Förresten. Jag skrev det här i Word innan. Om att gilla Morrissey. Hahahahahaha. Den som ser ironin och den motståndshandling det faktiskt är applåderas härmed lite extra. Klappetiklapp.

Skulle det här vara det sista jag skriver här så var det halvkul så länge det varade och helkul att ni tittade in, men nu kan ni vänligen göra något bra med era liv i stället.

Fred och Anarki.

Allvarligt, Fred och Anarki. Och Kärlek.