Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag i stället som okänslig.
När jag var bara ett par år yngre hängde jag med. Eller försökte i alla fall och trodde väl att jag gjorde det. Men jag vet förståss inte. Kanske skrattade alla åt mig så fort jag inte såg. Inte för att det gör mig något; det jag inte ens vet om kan jag knappast ta ställning till.
Om man spelar musik, hänger med andra som gör det, är det viktigt att man är ungdomlig. Att man kan dricka 20 öl och kräkas och kanske bli misshandlad av (riktiga) ungdomar emellanåt. Att man står ut med att sitta i en van på väg till Eskilstuna eller Skellefteå morgonen efter. Att man kan vara elak på ett hjärtligt sätt. Driva med andra och tycka att Teddybears är skitdåliga men jävligt schyssta. Oh my god.
Den världen, det umgänget och det sättet att leva är visserligen verkligt men knappast viktigt. Inte för mig i alla fall. För jag bor inte i Stockholm, jag bor i skogen. Och numer försöker jag leva upp till det och inget annat. Jag ids fan inte ens vara snygg i håret längre. Ids inte köpa kläder eller sno.
Det här har inget med utanförskap att göra. Beter man sig så i Stockholm (eller i Göteborg, eller Malmö) har man valt väg. Valt sida. I mina kretsar, bland de människor jag hänger med i Stockholm är detta liktydigt med att Reclaima gatorna, röka hasch och gilla Promoe och Timbuktu för att de har
A) texter som faktiskt säger nåt.
B) En skön stil.
Tro mig, inget ter sig mer främmande för mig. Ni gapar för döva öron i mitt fall, det är bara det.
Ändå förstår jag det här positionerandet. I större städer är det säkert helt nödvändigt för att markera att man överhuvudtaget existerar. Människor, framförallt yngre, definierar sig nästan undantagslöst så. Man är emot och på så sätt får man inträde i en grupp. Man är emot reklamfilm och hårvårdsprodukter. Man väljer något mer naturligt. Som skånsk hip hop. Eller vice verca, man väljer Teddybears.
Eller väljer, valde är väl rättare, jag talar ju i egen person nu och så såg valen ut senast jag kollade, för kanske fem år sedan. Och jag var gammal redan då, jag var det redan som barn.
Nu är man tydligen helt störd om man inte citerar antingen Jadakiss eller Wolf Eyes (det finns olika skolor, och jag vet inte ens om Wolf Eyes har texter och jag bryr mig inte heller). Principen är dock densamma. Man är mot och därför för. Man ironiserar och är livrädd för att ertappas med fel playlist i sin iPod. Att hamna utanför utanförskapet. Precis som det alltid har varit. Jag säger inte att de som inte gör som jag, gör sig skyldiga till något. Jag orkar bara inte ha åsikter om meningslösa saker längre. Eller orkar och orkar; jag har inte tid. Har för mycket att faktiskt göra, låtar och texter och böcker och skivor och grejer. För att inte tala om den verkligaste verkligheten: dagis, skola, föräldramöten, hyra, blöjor, läggdags och läxor och det där.
Listan på meningslösheter växer för övrigt varenda dag, just det har mer med ålder än skogen att göra, och jag skulle kunna redovisa lite grejer som står på den, no problemo, men det gör jag inte.
För jag hoppar av nu. Ni kan dra åt helvete allihopa. Jag är inte bitter, det är inte det. Jag gör det jag gör av anledningar som ni inte begriper. Fortsätt ni och pip om hur DN På stan har blivit sämre. Debattera era städers undermåliga klubbliv. Rök gräs. Spy Bar. Kokain. Antirock.
Jag vill börja eller sluta gråta. Jag kan inte förklara det för er men det är det jag tänker på här i skogen, och det är det som är min drivkraft numer. Skratta åt mig om ni vill. Jag pissar på er. Fast liksom glatt och frånvarande.
