White Power

Det är inte Phil Spectors fel att End of the Century inte är Ramones överlägset bästa skiva. Det är Ramones låtar som inte håller hela vägen. På de ställen när skivan verkligen är bra är den ju bäst: Baby I Love, The Return of Jackie and Judy, Let’s Go, Chinese Rocks och Do You Remember Rock & Roll Radio. Men i övrigt är den inte den mer en våt dröm.

Lou Reeds bästa skivor är i tur och ordning The Bells och Street Hassle. Den förstnämnda är helt desperat. Det finns oändligt med ingångar i den. Den underliga discoflörten, det faktum att han bara sjunger på typ varannan låt, som om han inte orkade mer. För som han sjunger. The Bells gjordes efter Street Hassle, och den är också ett mästerverk. Han fösöker sig liksom på att vara en soulsångare. Det går sådär. Han låter som en som försöker sjunga soul. Och det är lite det som är det fina med Lou Reed, för i alla andra fall hade jag lagt in ett ”bara” mellan ”låter” och ”som” i förra meningen. Lou Reed kan inte göra samma sak två gånger. Det verkar vara fysiskt omöjligt. Jag såg den här dokumentären om hur de gjorde Transformer (överskattad skiva). Han sitter och sjunger med vid mixerbordet. Han ändrar fraseringar, och melodier. Fast han sjunger med, det är enda syftet med tagningen. När de återförenade Velvet, hur det lät. Hur han lät. På ett plan blir man ju vettskrämd. Det låter ju inte klokt. Men det är ju nu det som är hans signatur. Att ändra. Och dessutom: formmässigt är det ju inte så mycket som skiljer hans material åt. Det är tre ackord, lite dekadens och litterära referenser. Fatta. Över hälften av hans låtar hade kunnat vara med på Velvets första, och hela den hade kunnat heta, tja, New York och kommit 89 i stället, och man hade tyckt ungefär lika om de två skivorna ändå. Fatta vidden av det. En som tvångsmässigt måste ändra på allt hela tiden gör samma sak i fyrtio år. För mig personligen satt det långt inne. Gillade aldrig Lou Reed, fast jag sa det. Velvet Underground var ju världens bästa band genom tiderna och Lou Reed gjorde alla låtar. Ändå var han ingenting utan dem. Jag gillade bara det som lät som Velvet Underground, på det där enkla sättet, som på New York och den kom ju typ 20 år efter Loaded. Men Street Hassle och The Bells (de släpptes i den ordningen) är helt självständiga, ja, jag vill nog kalla dem verk. De är lika bra som Velvetskivorna, de låter annorlunda men de är lika bra. Lika bra som allt annat som bara låter som sig självt. Ja, det är ett tecken på kvalitet, oavsett hur det låter.

Jag älskar jättemycket svensk musik. Punk och progg, det är det jag lyssnar mest på om man frågar, kvantitativt är det mest musik från 70-talet jag lyssnar på. Bäst av all svensk musik är ändå Håkan Hellström. Ett kollikbarns bekännelser är den bästa svenskspråkiga skivan någonsin. Den är bättre än Känn ingen sorg för mig Göteborg, och det är en annan av de bästa skivorna. Av svenska skivor där man sjunger på andra språk än det svenska är The Plans första bäst. Den senaste är också otroligt bra.

Bortglömdast av allt är ändå svensk punk från 80-talet. Missbrukarna, KIK, Wax, Raped Teenagers och Mob 47.

Jag vet att det här inlägget ser lite utvecklo ut, särskilt det här om svensk musik. Men det var någon som frågade i något sammanhang, jag har glömt vilket, och nu har jag svarat. Så jag själv kommer ihåg det till en annan gång.

Annars, kära dagbok, är det midsommar. Solen skiner, jag lyssnar på Gene Vincent, äter glass och försöker att inte tänka på de här jävla vidriga hägglarverna som invaderar gården. Barnen och frun dealar med det as we speak. Vi har omdirigerat hela kvällens fest till en kompis, för här går det inte att vara. Naturen borde förbjudas. Snart hoppar vi på öl och snaps. Tjojävlaho.

World Music

Vet inte, men det här kan lätt lämna en aningen rasistisk smak i munnen. Det beror på att jag inte kan terminologin riktigt, vet inte hur jag ska få ner den här tanken utan rätt verktyg. Men here goes.

Svart musik behandlas med onödig och patroniserande respekt av (framförallt vita) svenskar. Jag menar nu inte all svart musik. Jag menar framför allt den musiken som sägs vara rytmisk i större utsträckning än melodisk; funk, viss soul, hip hop. Jazzen är ett annat djur. Och bluesen är ytterligare ett. Jag tycker det är stört att Sly har sån respekt medans Jimi Hendrix anses vara mossig. Sly är aningen överskattad, typ som Fugees. Minus knarket. Sly är grym men han är för misslyckad. Han är så där svart positiv: det är blåsarrangemang och unity och sånt hela tiden, fast man hör hur uppfuckat det är: allt är otajt och det svänger visserligen, men man hör att det är mer slump än ordning. Som havet ungefär. Och det kan man ju tycka är grymt, men jag gör inte det i det här fallet. Det är för, jag vet inte men, glatt kanske.

En annan grej är hur vita (alltså jag och andra såna dumjävlar som jag) kräver att svart musik ska vara autentisk och äkta. Inte nödvändigtvis i bemärkelsen biografisk (fast gärna det med) men den ska liksom hålla sig på sin kant och inte avvika för mycket från formeln.Det var symptomatiskt att Wu-Tang Clan ansågs bli sämre och sämre när det avvek mer och mer från den färdiga formeln. Deras i folkmun sämsta skiva (Iron Flag) är på många sätt deras bästa. Det är inte ens trummor på alla låtar. Texterna är i många fall fullständigt abstrakta. Och så får man fan inte göra.

Det här är inte bara den vite mannens (fördomsfulla) föreställning om den svarte. Det är också den svarte mannens dåliga smak, det vill säga allas dåliga smak, svarta som vita, män som kvinnor. Påfallande många hiphopare (svarta) svarar på frågan om vad de gillar för musik som inte är rap: Phil Collins. Då fattar man ju att det inte blir så värst innovativt. Det är bara genren i sig som gör att det verkar nytt och spännande. Ingen som riktigt sjunger, lite maskiner och monofoniska melodier, gärna framfört av någon som man finner lite exotisk, som man inte har så mycket verkligt gemensamt med, kanske till och med tycker lite synd om i hemlighet. Lite som In the Air Tonight faktiskt. Folk är idioter. De förtryckta med.

Personligen gillar jag tanken på ”sväng”, alltå groove, mer än vad jag gillar svängig musik på riktigt. Jag dansar inte gärna. Musik har inte riktigt någon sådan effekt på mig, att jag kan använda den till saker. Jag lyssnar rätt noga på allt hela tiden. Musiken distraherar mig. Jag menar, jag vill lyssna, inte dansa. Och jag vill lyssna hela tiden. Till och med om jag skulle få för mig att dansa samtidigt. Därför är Jimi Hendrix bättre än Sly. Experience är bättre än Family Stone.

Som av en händelse är de, The Experience, också vita. Jag tror att det faktiskt spelar roll i sammanhanget, jag har bara inte riktigt klurat ut hur ännu. Jag kan tänka mig att de känner sig ännu mer utsatta eller nåt. Eller om de skiter i allt på det där bra sättet, mer än andra, eller om de känner sig tvugna att prestera mer än andra. Eller så spelar de helt enkelt med Jimi Hendrix och känner sig ovanligt peppade av den anledningen. Eller så har Hendrix valt att spela med dem för att de är bäst. Eller så blev det bara så: rockmagi uppstod helt enkelt.. Eller så gillar jag helt enkelt såna som härmar och snor mer än vad jag gillar originalet. Vad som nu skulle vara originalet i just det här fallet.

Här är i alla fall några grejer som jag gillar skitmycket och som har motsvarigheter i artister med rötterna (mer) i Afrika, snarare än i den anglosaxiska/eurojudiska/arbetar/medelklassen: Happy Mondays, Beastie Boys, Can, Gun Club, Eminem, New Order, Existereo, The Streets och Lady Soverign.

Alla dessa gör (åtminstone då och då) grejer som avviker rätt mycket från hur musik brukar och bör spelas och det är just det som gör dem bättre än andra, de som är ”true” och ”äkta” och all sån skit.

Så här har jag gått och tänkt rätt länge nu, funderat på varför jag tycker så här, om det har med fördomar att göra, trångsynthet (musikalisk alltså, till skillnad mot fördomarna som jag anser vara mer kulturella) eller bara det enkla faktum att jag tvångsmässigt måste vara i opposition mot en en viss form av konsensus oavjävlabrutet.

För jag söker mig alltid till ytterligheterna när jag närmar mig något. När jag ville kolla upp vad grindcore var för nåt i slutet av 80-talet så kollade jag upp vad som var snabbast, hade sämst ljud, mest politiska texter, eller vad som var ondast. Och samma med allt annat med. Klart jag var mer nyfiken på Drill n Bass än Deep House. Klart jag hellre läste böcker om RAF än SSU. Men jag vill inte bara vara så heller. Och jag är nog inte så när det kommer till kritan. När jag fått lite tid på mig vill jag inte ha ”ren” konst eller rena uttryck. Jag vill inte läsa antingen sonetter eller cut up-dikter i OEI. Jag vill ha något som utmanar båda de här ståndpunkterna (i den mån det är fråga om ståndpunkter alltså, för tillfället pågår en litteraturdebatt om detta, så just nu är det här oerhört politiserat). Som kanske Werner Aspenström eller Stig Larsson eller Bruno K Öijer eller Ann Jäderlund. Som är grymt och unikt i sig. Som Butthole Surfers eller Can eller Aphex Twin. Eller (mindre extremt, mindre genreavvikande) som Outcast, Josephine Foster, Smiths, Hawkwind eller Missy Elliot.

Anyway. Jag gick alltså och på allvar tänkte så här om etnicitet och kände mig extremt obehaglig för att jag gillade musik av vita mer än annan musik. Och så hörde jag Funkadelic sådär riktigt ordentligt för första gången. Och då jävlar. Så ska det låta. Vilket ös, vilken originalitet. Genisvängen, som en brukade säga. Det är Can och Hawkwind och Hendrix och Sly och Church of Anthrax på en och samma gång. Hela natten har jag lyssnat på Funkadelic. Och jag älskarälskarälskar gitarrsolon, lika bra att erkänna det nu med. Hela den här underliga teorin är värdelös. Jag var ignorant, okunnig men hade fel. Då går det åtminstone att ändra på. Skönt. Teorin och jag kan dra åt helvete. Underbart.