Ann Arbor: the Comeback

Så vad felas egentligen The Weirdness med Stooges? Det är förståss som Staffan B säger på sin blogg: för lite frijazz. För mycket garagerock och för lite frijazz.

Jag såg dem live i Skellefteå och det var svinbra. Felet med skivan är Steve Albinis, någon form av övermod OCH dåligt självförtroende.

Jag tänker på den där specialutgåvan av Funhouse, där det är tvåhundratusen versioner på LA Blues. Så har ju inspelningen av The Weirdness inte gått till. Det var en intervju med Ron Asheton i Plan B, Thurston Moore var det som gjorde den, där han berättar om upplägget. De spelade in en låt om dagen. Och det visade sig vara fel metod.

Det där med frijazzen är viktigt också. Stooges uppfann och definierade faktiskt en form av rockmusik, den hade inte riktigt existerat innan. Och jag fattar inte riktigt, men jag tycker skivan sågas och avfärdas av fel anledningar. Den är inte bra, det är den inte, men det beror på att Stooges är så underliga redan från början och folk har glömt det. De tror att de ska låta som typ Hellacopters.

All annan hård musik från (grovt räknat) den tiden, Stooges tid alltså, låter helt annorlunda, antingen muskulös och formbunden: Sonics, MC5, Sabbath, Blue Cheer. Eller virtuos och psykedelisk: tidiga Doors, Electric Prunes. Eller lite av båda delarna: Seeds, Love, Third Bardo: alla de där sena banden i Nuggets-boxen. Men Stooges hade lite gemensamt med Velvet och nästan inga andra, och det bara i sin unicitet, de lät inte alls som varandra.

De är förblindade av sitt eget rykte på The Weirdness. Iggy är Iggy, självklart, han har varit det oavbrutet i femtio år eller nåt. Bröderna Asheton har däremot legat under nån gammal bil lika länge. De hade behövt spela mer för att vara lika självklara som Iggy. Steve Albini borde ha sett det. Det är dåligt av honom. Hoppas de gör en till skiva i alla fall. För jag tror inte att de är så här dåliga egentligen.

En annan producent, nån som gav dem lite utrymme och inte hade en egen och för länge sedan fastställd agenda. Ge dem Björn Olsson, Allvarligt, tänk tanken. Det vore det bästa.

Old Dirty Bastards

Helt säkert slentriansågas nya Happy Mondays över hela världen utom möjligen i England, fast troligen där med. Alltså, jag vet inte, jag orkar fan inte kolla. Och antagligen är det därför jag gillar den på något sjukt sätt. Alltså, inte för att den antagligen sågas på löpande band överallt utan jag gillar den av samma anledning som jag inte bryr mig om dess mottagande.För att jag känner igen mig i den där håglösheten tror jag.

Det är en sjuk skiva. Helt pervers egentligen. Det låter som gamla alkisar som glor på porr. Och det är väl precis det där är också. Inledningsvis låter skivan lite sådär jobbigt aggressiv på ett extremt oklädsamt sätt. Men det ändras redan på Deviants (snodd av Wu-Tang Clan, därav, delvis, åtminstone, rubriken: kom gärna på vilken, det är en gåta, priset är lite beröm och inget annat), tredje låten. Då är det som om luften går ur farbröderna och skivan blir plötsligt bra.

Shaun Ryder hittar inte löständerna och ids fan inte leta heller. Han sjunger lite håglöst till det slöa kompet och döper låtarna till Cuntry Disco och Dr Dick. Han var aldrig särskilt subtil ens när han var på topp men nu är det så dött att man liksom inte kan låta bli att lyssna om och om igen. Det är liksom inte roligt men man lyssnar ändå för man orkar inte slå av. Och det är rätt skönt att medge det för sig själv. Som de där YouTube-klippen på fyllon som fraktar ved på cykel, eller han som förhörs av polisen och ramlar in i väggen med huvet först.

Och det svänger faktiskt. Och det är skillnad på att glo på porr och på att glo på gubbar som glor på porr. Jag vet inte riktigt vad men det känns bättre, mer tillfredsställande kanske närmare min egen sanning än det som utspelas i det förstnämnda forat. Eller så är jag bara glad att det inte är jag som är det gamla fyllot som glor på porr.

Och det här påminner mig om jag såg Oi! The Video för ett tag sedan. Jag hade hört talas om dess existens men inte riktigt vetat om den fanns på riktigt eller inte. Men det gjorde den alltså. Här är de bestående intrycken: The Business är dumma i huvet, Cockney Rejects är roliga och Roi Pearce (Last Resorts gamla sångare) är helt och hållet bisarr. Han har tunt, långt, krulligt hår starka, starka glasögon och skinväst. Knäppt med bara tatueringarna under. Det går inte att förklara. Bildgoogla honom och försök tänka er att det här en gång var (i viss mån är han det fortfarande) en skinheadlegend. Han har inte utvecklats i övrigt, de nya grejerna han spelat in senaste åren (under namnet Last Resort, finns på MySpace) låter ganska likadant. Och det är rätt bra, det är det, fast The Warriors, bandet som de andra i Last Resort har med originalsångaren är lite bättre. Och turerna kring detta är för komplicerade. Nästan ingen utom jag är så intresserade av det att de skulle idas läsa om det ens om det skrevs in i helt annan text, typ som den här.

Men jag vet inte, jag är lite less på Oi nu märker jag. Last Resort och Blitz är de enda jag står ut med. Men det är inte så stor skillnad på Roi Pearce och Shaun Ryder. Samma chauvinister, samma svin egentligen. Och jag gillar dem. Jag vet att det är fel, men jag gör det. Jag kan inte hjälpa det.