Jag är snart 40 år och det känns som om en hel del har gått åt helvete. Inte sådär pang bom, utan mer som att saker har hänt utan att jag märkte det. Livet sprang om mig.
Rätt många grejer som jag anammat under åren har antingen stigmatiserats eller blivit olagliga. Jag tänker på, tja, rökning och fildelning. Som exempel alltså, det finns mer, men det blir så deppigt om jag ska börja lista allt.
Jag har blivit gammal. Musiken jag gör faller allt färre på läpparna. Vi pratade, jag och skivbolaget, om att släppa en till singel från senaste skivan men efter att ha sonderat terrängen lite så fann vi att det var meningslöst. P3 tänkte inte plocka upp nån fler låt på rotation och om de inte gör det finns det ingen anledning. Alltså, det handlar inte om girighet här, det handlar bara om att jag, vi, alla band jag spelar med och ger ut skivor med säljer så lite att P3 är en rätt viktig del i själva finansierandet av nästa skiva. Stim och sånt alltså. Nu är inte det hela världen, vi släpper en outgiven låt i stället och den borde nog kunna spelas i radio.
Eller inte: senaste skivan har fått otroliga recensioner, vi har gjort en hel del spelningar och de flesta har varit såväl välbesökta som väl genomförda. Det är svenska texter, de bästa som skrivits, och musiken är så där värdigt gammal som Eldkvarn eller nåt. Men det duger inte. Jag vet inte vad det beror på.
Antingen är det nåt fel på P3 eller så är det något personligt mot mig.
Det ÄR visserligen fel på P3, inga program lägger sin musik själva längre. Det är fem producenter som helt självsvåldigt bestämmer allt man hör nuförtiden, med undantag för specialprogrammen på vardagskvällar, men de är å andra sidan nyhetsmedier och spelar således bara aktuell musik, om än smalare än vad som spelas på dagarna. Det är de här fems smak som styr och alla kan direkt glömma att de besitter någon särskilt eklektisk eller avancerad expertis. Att P3 i så stor grad försöker verka i symbios med televisionens och reklamradions utbud nuförtiden bekräftar ju det. Det är schlager och Idol och sån skit oavbrutet. Heja Public Service! My ass.
Och inte för att jag själv lyssnar särskilt mycket på radion. Det var länge sen jag slutade stå ut med allt jävla tjat och alla pundiga intervjuer med pundiga människor dagarna i ända. Men jag pratar med folk (som han på skivbolaget) som lyssnar regelbundet.
Men alltså, när blev det så här och hur har jag kunnat missa när det hände? Det var väl när jag som vanligt stod och speglade mig och begrundade saker som övervikt, håravfall, majackord och självmord. Livet, det som hände utanför mig, sprang förbi och nu står jag alltså här. Omsprungen.
Men det är klart att det kan vara personligt också, att media och folket och ungdomarna eller vilka det nu är som kontrollerar utbud och efterfrågan är trötta på mig. Kanske har jag gått för långt. Jag kanske har sagt samma gamla grejer för många gånger nu: anarki, gud, punk, dikter, mina ungar, bla bla bla, grammisar, Hultsfred, Bla bla bla. Kanske hade jag inte mer att säga.
Och nu är de less på mig och jag känner mig lite sårad.
Fan, jag har verkligen försökt anpassa mig. Tackat ja till det mesta, spelat trallpunk och folkrock för att jag velat, men också, om jag rannsakar mig själv, för jag har trott att andra velat det med.
Det är inte så konstigt egentligen. Jag gillar ju popmusik och populärkultur. Också. Jag vill bli uppskattad och uppmärksammad i den världen med. Det räckte kanske inte som det var och så försökte jag göra något som blev varken eller. Eller så har jag det helt enkelt inte i mig.
Det är inte ofta man får tillfälle att se sig själv utifrån men 2006 hände det vid två tillfällen. Båda gångerna spelade jag i TV och jag har aldrig sett något liknande. Jag hade någonstans i mig trott att det var på ett annat sätt, någonting mer, hur ska jag säga, konventionellt. Alltså på ett grymt sätt, sådär som när någon rör sig snyggt, som Iggy Pop tillexempel, och man gillar det fast man vet att personen i fråga snott hela grejen. Personen i fråga vet precis det man själv vet, och man tycker det grymt för att man är delaktig. Kan språket, är postmodern. Men det var precis tvärtom. Det var nästan kontroversiellt.
Jag menar inte sådär som när man hör sin egen röst för första gången, jag har sett och hört mig själv i snart tjugo år, det är jag van vid, utan verkligen kontroversiellt i motsats till konventionellt. Bara, jag vet inte, otäckt och, ja, inte som något annat alls. Och jag tycker det var skitbra. Mycket, mycket bättre än vad jag trodde.
Jag trodde jag hade anpassat mig till dess det inte fanns något personligt kvar (mer än möjligen själva, hur ska jag säga, innehållet, och det är ju iofs nog så viktigt, till och med viktigast), att jag spelade på samma spelplan som alla andra. Men det gör jag ju inte. Och på ett sätt är jag förstås extremt nöjd med det. Unicitet är ju grymt. Men inte betalar det några räkningar. Inte ger det mig sponsoravtal på kläder (jo, jag skulle gärna ta emot sådant, allt jag äger är trasigt och gammalt) eller fri sprit, välling, blöjor och andra grejer som jag faktiskt skulle vilja ha. Jag visste ju allt det här, när glömde jag det? Och varför? Det skrämmer mig. Just det oroar mig. Men vad fan.
En skön grej är i alla fall att jag inser det här nu. Jag har inget med världen att göra längre. Den sprang om mig när jag lallade omkring på annan ort och aldrig mer mötas vi tu.
Skivorna jag planerar att göra nu ska reflektera detta. Det är tre olika grejer på två skivor och nuet har väldigt lite med nåt att göra.
För det är det också. Jag tycker nuet är så jävla överskattat. Nuet och Kommunicerandet. Särskilt tjatet om att det är dessa två beståndsdelar som mer än andra definierar popmusik.
Som Ola Salo i senaste Sonic. Brrrrr. Alltså, han verkar intelligent och schysst och de gånger jag träffat honom har han varit jättetrevlig men han har så mossiga och inställsamt liberala idéer. Som det här med att popmusik är en konsumtionsvara men kan bli konst om man lyckas förmedla den till nog många. Som Bowie gjorde. Åh herregud vad segt.
Och för den som har hittat hit men inte kan sin musikhistoria: jag drar det här en gång för alla då. En snabb och korrekt populärkulturell analys.
Bowie gjorde några bra skivor (inte en enda helgjuten dock) mellan typ 68 och 81, men han är inte konstnärligt intressant och har aldrig varit det heller.
Hans stora förtjänst (möjligen) är att han gjort så att fler fått upp ögonen för märkvärdig, tidlös musik. Som Iggy, som Lou Reed. Fast även där finns det anledning att ifrågasätta giltigheten. Skivorna han gjorde med dessa två är inte deras bästa (även om juryn, alltså jag, gillar Raw Power så jag nästan dör, men det är mer James Williamsons förtjänst), men däremot deras mest framgångsrika rent kommersiellt. Och då kan man förstås argumentera för att Bowie gav dem så mycket medieutrymme/cred/whatever att de kunde fortsätta göra skivor och utvecklas på egen hand, utan Bowies inblandning. Bowie är en storartad mecenat, en utforskare och strateg och på sätt och vis en antenn eller typ ett mikroskop, alltså ett instrument som gör att fler ser det han ser.
Men inget av detta har med konst att göra. Konst och finkultur är något som antingen sätter fingret på världen och visar oss: så här är det, så här ser det ut (och jag exemplifierar nu endast med popmusik), som Smiths, Sex Pistols och MF Doom gjorde och gör. Alltså artister som med befintliga medel, inom den rådande konventionens ramar får oss att känna oss delaktiga eller upplysta och/eller som berättar något om tiden vi lever i och varför.
Eller så är det artister som gör något nytt. Som får oss att betrakta världen med nya ögon, visar på ett radikalt annorlunda tillvägagångssätt och synsätt och som så småningom (för nästan aldrig sker detta omedelbart) förändrar popmusiken, som Velvet Underground, John Coltrane, Can, Public Enemy, Sonic Youth och ett av banden jag spelar med (och det är inte skryt eller ens en subjektiv åsikt, det är ett faktum och jag kan bevisa det, men jag behöver inte så jag gör det inte). David Bowie tillhör inte någondera kategori och den som tycker det gör inte heller det.
Jag menar nu inte att The Ark är dåliga för det, jag menar inte att de inte fyller en funktion.
Ett av mina finaste minnen är när vi hade spelat i Borlänge, och hade efterfest på vårat rum. Nån hade en laptop med sig (det här var typ 99 så det var inte helt vanligt ännu) och DJ-tjejerna följde med, tillsammans med en kompis. Och de hade ju asmycket skivor som vi spelade i laptopen
Vi turades om allihop och när det kom till den här kompisens tur så hade vi förstått att han var bög. Och det var så jävla vemodigt allting. Jag menar, han var typ 17 år och bodde i Borlänge som då fortfarande hade det där gangsterryktet om sig (jag minns att när vi spelade slogs folk i skinnvästar framför scenen). Han måste ha haft det extremt jobbigt.
Han valde i alla fall Let You Body Decide med The Ark och dansade helt själv där på vårat rum. Att jag tycker att den låten är fruktansvärd har inte med saken att göra, men att han valde den och att den betydde nåt för honom är så jävla märkvärdigt att jag börjar gråta när jag tänker på det.
Där och då betydde The Ark mycket mer än vad jag kan tänka mig att min musik någonsin kan betyda för en rädd 17-åring med dålig smak. Och det är ju jätteviktigt med sån musik, något man kan identifiera sig med sådär omedelbart och förutsättningslöst, utan att ha en massa förkunskaper om musik och livet och sån skit. The Ark (och David Bowie) är grymma på sånt. Och på att härmas och på att göra utslätade, breda, populistiska versioner av i grunden radikala uttryck. Men inte är det konst för det. Det är viktigt men det är inte konst
Jag har själv haft mängder med såna upplevelser. Men jag håller inte på med sånt, jag har inga ambitioner att betyda nåt för många eller ens några. Jag gör inte grejer för andra. Jag trodde alltså ett tag att jag gjorde det men jag hade fel. Och det känns ändå rätt bra.
Det faktum att jag bara skulle skriva att de skivor jag ska göra härnäst kommer att bli skivor som fullkomligt skiter i samtiden kanske motsäger det. Alltså att det här jag skrev här ovanför kanske bevisar att jag egentligen bara vill vara Ola Salo. Men jag bryr mig inte.
Och om det är konst skiter jag i, och om det är kommersiellt gångbart med. Jag är äldre och jag får göra precis som jag vill.
