Millions of Dead Critics

I serien grymma, fulländade skivor som faller utanför ramen för vad som är socialt acceptabelt på svenska musikjournalisters Viking Linekonferenser, där de i år sitter och tajjar till Harlan County och Dolly Parton, har turen idag kommit till punk som den lät efter 1980. Då var den ju redan död och alla hatade allt som kom efteråt. Synd att alla hade fel i huvet. För det är ju där öronen sitter, till och med på de idioterna.

Problemet med rätt mycket på listan nedan är att det inte gjordes så många album. Singlar vad det som gällde. Jag har ändå försökt välja ut skivor som faktiskt är just skivor och inte singelsamlingar. Även om många av banden faktiskt låter ännu bättre på dessa.

Jag har också undvikit självklarheterna: Dead Kennedys, Black Flag, Bad Brains, Minor Threat, Discharge och GBH. Och några till. Inte heller har jag rangordnat skivorna. Nån måtta på geekeriet får det fan vara.

Die Kreuzen – Die Kreuzen

MDC – Millions of Dead Cops

Last Resort – A Way of Life

Big Boys – Lullabies Help the Brain Grow

Really Red – Teaching You the Fear

Circle Jerks – Group Sex

Misfits – Static Age

SS Decontrol – The Kids Will Have Their Say

Flipper – Gone Fishin’

Flesh Eaters – A Minute to Pray a Second to Die

Scream – Still Screaming

DRI – Dealing With It

Conflict – It’s Time to See Who’s Who

Crass – Stations of the Crass

Huggy Bear – Taking the Rough with the Smooch

Subhumans – The Day the Country Died

The Partisans – The Partisans

Chaos UK – Chaos UK

Cockney Rejects – Greatest Hits Vol. 2

Blitz – Voice of a Generation

I stället för Bon och Sonic och Ingmar och all skit

Min kulturkanon, vilka som skulle få bestämma och skriva i den enda kulturtidskriften som behövs i skitlandet Sverige.

Stig Larsson, Sara Martinsson, Malena Rydell, Erik Hjärtberg, Carolina Ramkvist, Nils Shwartz, Horace Engdahl, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Andres Lokko, Staffan Andersson, Tomas och Anna Clara Tidholm och deras pojkar, några av de som skriver i kommentarstrådarna på Errata, David Vikgren, Isobel Hadley Kamptz, kusin Clara, Martin Abrahamsson, Nils Johansson, bröderna Teglund, Karl Göransson, Gissur Erlingsson och Peter Nuottaniemi. Det skulle vara redaktionsmöte hela tiden och tidskriften skulle publiceras simultant med detta.

Och saknar någon sitt namn här så beror det på att ni inte duger. Ledsen. Ni skriver för illa eller för invecklat, eller så törs ni inte skriva om det ni verkligen vill skriva och jg har märkt det. Läst det mellan raderna

Alla här ovan är roliga och smarta och tycker inte särskilt likadant om nåt. Folk skulle gräla och somliga skulle laga skitgod mat åt de andra, som kunde blanda drinkar i stället. Och somliga skulle dricka fler av dessa än de andra och skapa lite, hur ska jag säga, spänning, på kontoret. Det skulle bli asgrymt.

Ok. Fuck Off nurå//Gud

Sonic Death

Läser nya Sonic. Den får mig att hata popmusik, den får mig att vilja ta mitt liv. Jag vill spy. Jag orkar inte ens utveckla det.

Sahara Hotnights, Anders Dahlbom, Jud Cost, Niklas Elmér, Shout Out Louds med flera: ut ur mitt liv. Lennart Persson får stanna för att han är gammal och inte verkar bry sig längre och för att han intervjuar Tim Buckleys gitarrist och för att han skriver bra om Ulf Sturesons skiva (som jag inte hört, men nu vill höra). Sara Martinsson får stanna för sin Maximo Park-recension (inte för att jag hatar Green Day, utan för att det är en rolig recension) och för att hon skriver fint om Sea and the Cake (som jag antagligen borde, men aldrig har, hört).

Eller jag utvecklar lite grann: Samma jävla trista skit om utlandslanseringar och turnéer och karriärer och hur man borde gjort och hur man gjorde. Chauvinistisk borgerlig skit som inte har med konst, musik eller världen i övrigt att göra. Jag orkar fan inte med det här längre. Hur kan alla säga samma saker hela tiden hela tiden utan att ifrågasättas? "Det är roligare än nånsin" säger Sahara Hotnights. Nähä? Som att ni inte sa det innan ni krisade ihop efter förra skivan med. Fuck off. Standardfrågor, standardsvar, medelmåttighet. De piper om hur skivbolagen inte förstod att de hade skrivit en bra poplåt. Tre grejer: Skivbolag är lika dumma i huvet som alla andra. Det finns alldeles för många "bra poplåtar". Låten i fråga var inte ens särskilt bra.

Och jag gillar Sahaha Hotnights, de är snälla, roliga och. Ja. Det är väl de kriterierna jag har för att jag ska gilla människor jag inte är släkt med, inget annat egentligen. Men musiken, intervjuerna. Snälla nån. Stör mig inte med det längre.

Och jag vet att felet går att lösa genom att jag helt enkelt slutar läsa Sonic och liknande publikationer. Eller att jag bara väntar med att skriva såna här grejer tills jag ätit frukost (jo, sovmorgon i dag, satt uppe hela natten och letade Oi på You Tube, en jobbgrej faktiskt) och inte är så arg längre. Men skitsamma nu är det gjort. Och är det så konstigt egentligen? Det är väl inte för mycket begärt att någon enda gång bli förvånad? Glatt överaskad? Tydligen måste man hoppas på trisslotter och sånt som alla andra jävla idioter.

Läser igenom det här nu. Otroligt illa skrivet, men skönt. Jag kanske tar bort det här sen.

Annars har jag bara lyssnat på Dillingers två första,en Dennis Alcapone-samling, Jah Stitch och Cilvarings sen i lördags. Jag borde vara vänligare inställd till saker och ting. Men men men.