Så vad felas egentligen The Weirdness med Stooges? Det är förståss som Staffan B säger på sin blogg: för lite frijazz. För mycket garagerock och för lite frijazz.
Jag såg dem live i Skellefteå och det var svinbra. Felet med skivan är Steve Albinis, någon form av övermod OCH dåligt självförtroende.
Jag tänker på den där specialutgåvan av Funhouse, där det är tvåhundratusen versioner på LA Blues. Så har ju inspelningen av The Weirdness inte gått till. Det var en intervju med Ron Asheton i Plan B, Thurston Moore var det som gjorde den, där han berättar om upplägget. De spelade in en låt om dagen. Och det visade sig vara fel metod.
Det där med frijazzen är viktigt också. Stooges uppfann och definierade faktiskt en form av rockmusik, den hade inte riktigt existerat innan. Och jag fattar inte riktigt, men jag tycker skivan sågas och avfärdas av fel anledningar. Den är inte bra, det är den inte, men det beror på att Stooges är så underliga redan från början och folk har glömt det. De tror att de ska låta som typ Hellacopters.
All annan hård musik från (grovt räknat) den tiden, Stooges tid alltså, låter helt annorlunda, antingen muskulös och formbunden: Sonics, MC5, Sabbath, Blue Cheer. Eller virtuos och psykedelisk: tidiga Doors, Electric Prunes. Eller lite av båda delarna: Seeds, Love, Third Bardo: alla de där sena banden i Nuggets-boxen. Men Stooges hade lite gemensamt med Velvet och nästan inga andra, och det bara i sin unicitet, de lät inte alls som varandra.
De är förblindade av sitt eget rykte på The Weirdness. Iggy är Iggy, självklart, han har varit det oavbrutet i femtio år eller nåt. Bröderna Asheton har däremot legat under nån gammal bil lika länge. De hade behövt spela mer för att vara lika självklara som Iggy. Steve Albini borde ha sett det. Det är dåligt av honom. Hoppas de gör en till skiva i alla fall. För jag tror inte att de är så här dåliga egentligen.
En annan producent, nån som gav dem lite utrymme och inte hade en egen och för länge sedan fastställd agenda. Ge dem Björn Olsson, Allvarligt, tänk tanken. Det vore det bästa.
29 comments:
Frijazz? Jo ja, kanske eller jag vet inte. Måste lyssna mer på skivan än jag hittills gjort.
Glöm The Weirdness, lyssna på Funhouse i stället. Och tänk vad bra den är fast inte James Williamson är med. Han var ju annars Iggys perfekte sidekick: soloskivorna han spelar på är ju de bästa soloskivorna. Lite sådär generaliserande av mig (menar: Idiot och Lust for Life är ju inte precis dåliga skivor...), men ändå. New Values liksom, fan vad den är bra. Och Kill City. Fast just nu kommer jag inte på om den är officiell eller bara bootleg. Skit samma, extremt bra i alla fall. Ron Asheton är cool men inte så bra gitarrist om man jämför, så är det ju tyvärr. Ge honom en bas i stället. Ge honom James Williamson och dåligt humör. Det ena ger det andra skulle jag tro. Vips har man kanske en ny Raw Power. Alltså en NY, inte en upprepning av den gamla, det var ju där, bland annat där, allt gick fel den här gången.
Fast inget av det här behöver jag ju säga till dig egentligen, du kan ju det här på dina fem fingrar, likaväl som jag, len.
Hmm, inga rätt och fel, vinnare och förlorare och så i denna sporten. Men lilla jag tycker att Stooges tappade väldigt mycket när JW kom in i matchen. Debuten och Funhouse är plattor att dö för. Raw Power har lite obehagliga HM vibbar över sig som jag inte fixar. Och det skyller jag till 100% på JW. Sen är ju New Values ett förbannt rått och fint vax. Om JW ska har cred för det låter jag vara osagt.
Raw Power är kanske en lycklig slump snarare än ett perfekt album, i bemärkelsen att den blev exakt som upphovsmannen önskade. Det kan man ju annars känna med de två första: att de är lyckade, att alla inblandade är nöjda. Lite som med Slys skivor före Stand! och There's a Riot. Men i likhet med dessa två. de sistnämnda, så är Raw Power liksom bätte i alla fall.Det är Williamsons gitarr och Bowies mix som gör skivan. Och texterna och alla outtakes med alternativa texter och så. Och mytologin kring den, naturligtvis.
Lite sådär romantisk syn på classic rock kanske, men ändå. Jag älskar Raw Power mer än mycket annat på jorden som jag också älskar.
Jag menar: Jag vet att Funhouse är en bättre skiva. Jag lyssnar ändå hellre på Raw Power. Jag har inte så bra smak, tror jag har skrivit om det tidigare, eller typ det i alla fall.
Svåra viktiga frågor det här. Men antydan att jag skulle vara en representant för bra smak var ett påhopp som kan rendera spöstaff där jag kommer ifrån. Finns väl inga rejäla, tänkande, självständiga och på alla sätt levande kvinnor och män som vill ligga inne med något så äckligt som bra smak? Jag har hört fasanfulla storys om det där. Det tar inte långt tid innan förr rekorderligt folk som trillar i den fållan blir av med sitt sexliv, kamrater, förmåga att presentera något som är sant, viktigt och uppriktigt. Innan de vet ordet av är deras liv borta och de ägnar dagarna åt att hylla Prefab Sprout och kalla Scott Walker ett geni i paritet med Dylan. Allt detta över en "Latte" och i sällskap av på tok för unga brudar på konstfack som de ändå aldrig kommer att komma fysiskt nära.
Bruhhh, vad kallt det blev.
Nu ska jag lyssna på "the sounds"......
Jag är inte så arg och otrevlig som jag verkar.
Hehehe. Fast jag gillar Scott Walker lika mycket som Dylan, lätt.
Och mer allvarligt: Det är inte så många som koketterar med dålig smak heller. Jag trodde jag var typ ensam om det nuförtiden. Nu, när alla ska vara individualister och experter och absolut tolkningsföreträde ska gälla varenda jävel som kan använda Internet Explorer utan hjälp. Jävla nyliberaler. De är som hägglarver och jag hatar dem mer än livet självt.
Jag skrev ett argt inlägg som försvann, orkar inte göra om det. Helvete! Det heter Ann Arbor! Och chops, du är inkonsekvent. Far åt helvete!!!
hejdå
Ja? Ann Arbor? Vad pratar du om?
Hehe.
Fö förstår jag inte vad du menar. Ja, jag är inkonsekvent, det är klart jag är, det är väl du med. Men du menar något mer specifikt?
Den där med Scott Walker och Dylan går jag inte på.
Instämmer i att detta förbannade kocketerande i expertism som idag inte säger ett skvatt har solkat ner hela musikälskarväskan. Som vanligt är det nyliberlaismens fel, och lite cyberrymdens. Ja, ganska mycket när man tänker efter. Idag måste man inte lägga ner tid, blod, svett och pengar i den utstäckning som förr krävdes för att kunna hålla nördflaggan högt.
Och visst tusan ska man få stoltsera med dålig smak. Finns det något värre än perfekt ansade skivsamlinger? Berättar ju inte ett skatt om människan ifråga. Bara vem personen vill vara.
The sun ain't gonna shine anymore..........
På en skiva från 1995 sjunger jag: "Putting on Scott 4". I texthäftet till skivan i fråga står det i texten det refereras till ovan "putting on your favorite record". Så nog är det sant alltid. Eller var i alla fall. Har aldrig riktigt fattat Dylans storhet. Men tvivlar kanske aningen mer på Walkers nuförtiden. För inte är det min favoritskiva, nänä.
Jag får väl tro dig då även om det verkar abstrakt. Det här med din relation till Dylan då.
Men håll med om att Scott 4 är en av de plattor som lätt kan kallas en ultra representant för den goda smaken? Jag har den men har aldrig gett den chansen. Tror det var dryparsmörig hyllningspryl av Lokko i sann café Latte anda som fick mig att backa.
Men katten kallade sig Engels och han ser väldans cool ut på bild. Sånt är såklart värt förbannat mycket.
/ Bon Scott
Ja, jag håller med, även om opinionen verkar ha vänt lite: numer är det tvåan eller fyran som är bäst. Men strunt i det, närlyssna på den, den är grym, alla soloskivorna är grymma, även om de två senaste är väldigt, eh, extrema. Konstmusik snarare än pop. Sweet jesus vad många bisatser i förrförra meningen. Den var inte en särskilt lång.
Tvåan eller TREAN skulle det såklart stå.
du är inkonsekvent när du sitter och koketterar med dålig smak. för några inlägg sedan skrev du hur mycket du hatar sånt. jag är i alla fall konsekvent med att jag skäms som en hund över sånt jag gillar som är dåligt. tänker inte ens säga vad jag menar här.
kog: men ids! jag skäms också. över allt alltid. jag menade väl att jag koketterar med att skämmas. jag skäms för min dåliga smak. ergo: jag koketterar med min dåliga smak. säkert använder jag "ergo" felaktigt. eller så är själva slutledningen fucked up. jag är i n t e säker på vad jag håller på med eller om jag gillar det. just nu alltså. med det här alltså. som vi pratar om nu. ja, annat med, men du fattar.
Wow vad syrade ni är. En stor bloggpryl på Greatful Dead att vänta?
Poängen enligt mig är att musik/kultur alltid är en strikt emotionell upplevelse som ligger ovanpå våra kulturella preferenser och det samlingsbegrepp vi kallar smak. De som inte kan vara ärliga med att det överliggande känsloplanet ibland skär sig med ens kulturella arv. De är falska, dumma, ointressanta och varken förtjänar eller får kamrater och utomfamiljär kärlek. Ibland sitter en GaryGlitter stänkare som en fläskläpp på Kiviksmarknad. Varför hyckla om sånt?
Tillbaka till Engels. Nu har jag gett 4'an en chans. Erkänner att den är fin. Inget snack. Fast ibland blir den för djuplodad och låtarna förvinner in överarrangemang och en ton som får mig att tappa feeling. Det hela övergår nästan till lite deppanstruken cocktailmusik. Strange, jag vet, men det är så jag känner.
Lustigt är att jag på denna blogg läste ett bra stycke rörande svart musik och vår uppfattning av detta. Då kände jag mig bomb på att jag satt fast i mitt vita rockarv och därför hade lite svårt att släppa loss och snöa in på vissa svarta ting. Efter att ha gått ner på Scott Walker så kände jag mig plötsligt som ett extremt R'b-freak vars kropp bara skek efter lite sväng och rytmik. Kände mig gatiskt lite dum.
Ska det vara så där kritkritkrit-vitt då är Nico's Chelsea girls min skiva.
jag håller visserligen inte med dig, jimbob, om det där med smak och så. enligt mitt förmenande finns det en objektivt god smak, så är det. det är dock inte det jag pratar om. jag menar att det är fånigt att kokettera med sin dåliga smak, t.ex. genom att sitta på ett hotellrum i skellefte och hylla red hot chili peppers, när man faktiskt kan höra hur dåligt det är. att det är dåligt skrivet, dåligt spelat, dåligt inspelat och dåligt förpackat. sånt koketterande gör mig vansinnig, och gjorde även blogginnehavaren vansinnig i ett tidigare skede, men nu har han visst svängt om och koketterar hej vilt med sin skitsmak. det är så man blir alldeles röd i hårbotten av ilska.
Hmm, jag tycker att du extraprioriterar en del på mina rader. Jag motsätter mig inte den objektiva och sanna smaken. Vad jag sparkar på är fenomenet att vissa är så drillade i den objektiva goda smaken att de en kan erkänna att de kan få positiv emotionell feedback av den goda smakens motsats. Sådan finns det många av. Och de är ämnade för ravin i min bok.
Instämmer i att RedHotChilipeppers är anskrämliga och det finns ingen som helst anledning att hylla sådant trams. Däremot kan man via t.ex upplevelser eller minnen ha haft oturen att bli lite soft till något av deras spår och då ska man erkänna det.
Skelleftemannen kanske blev av med sin svendom till en av Flea's yxmordsäckliga basgångar. Har du tänkt på det?
"alldeles röd i hårbotten av ilska" - Förbannat bra det där. Ska jag norpa bigtime.
Men vafan.
Vad jag inte gillar, rörandes den dåliga smaken, är det faktum att det finns klubbar och dylikt som heter exempelvis "Forbidden Pleasures" och liknande.
Att man paketerar något man egentligen tycker är bra som något dåligt för att man vill gå emot (håll i er nu...) ett oftast vitt och ännu oftare heteronormativt exklusivitetskonsensus.
Jag har tidigare skrivit, ännu mer utförligare, hur jag värdesätter expertis, hur jag kan objektivt förstå att exempelvis Philip Roth är en märkvärdigare författare än Ed McBain. Att jag gillar somliga dumjävla låtar med Bloodhound Gang, att jag lyssnar på dem oftare än vad jag lyssnar på än rätt många Ramones-låtar som faktiskt är bättre. Eller att jag VET att Einstürzende Neubauten är bättre än Blümchen, men ändå lyssnar hellre och oftare på Heut ist Mein Tag än vad jag gör på Halber Mensch eller Haus Der Lüge.
Det har inte med objektiv smak att göra, det har möjligen med objektiv kvalitet att göra, och det är en viss skillnad. Jag ser kvaliteten men jag uppskattar den inte alltid. Däremot respekterar jag den mer än mitt eget omdömme.
Red Hot är bra, särskilt om man använder sig av den förklaringsmodell som Annika Flynner (och jag själv håller [har hållit åtminstone]) döpt till (och ogillar djupt) Den biografiska tolkningen. Att ni inte förstår er på Chili Peppers tillskriver jag snarare brist på kunskap än någon objektiv smak.
Och självklart har detta resonemang brister, men så måste jag resonera ändå, för jag tror någonstans på min känsla för objektiv kvalitet, och den lämnar inte utrymme för kompromisser. Då är den inte fullständigt subjektiv längre och det är precis det man måste vara. Fullständigt övertygad om sin egen (subjektiva) smak som något allmängiltigt (obejektivt) kvalitativt.
Ledsen att vi måte bråka om det, men vi måste nog, det är det som är följden av denna "ideologi". Och förresten är det rätt roligt.
Så ja, jag skäms över min dåliga smak, men jag gillar det jag gillar och fortätter just GILLA det, vare sig jag vill eller inte. Det är ett handikapp jag har, jag tänkt inte inte låtsas om om det.Och varör jag stör mig på hur det här fenomenet förpackas: "Forbidden Pleasures", är att det är exakt så exempelvis porrindustrin (och för den delen katolicismen) marknadsför sex: som förbjudet och äckligt. Det är de som drar nytta av det som framställer det som allra sämst. Det är ett retoriskt grepp som jag generellt vänder mig emot.
Så att jag i den här tråden skrev att jag koketterade med dålig smak var kanske en klumpig formulering. Du kan ju fan inte hänga upp dig på det i 200 år, kog?
Jävla laptop som flyttar om hela stycken bara man råkar nudda nån jävla tangent. jag iiiiiiids inte styra upp det där konstiga mitt i förra inlägget, du fattar nog ändå.
"biografiska tolkningen" - bra uttryck som fångar en viktig aspekt och parameter rörande tolkningsförtur av all kultur.
/ Nick Kent
Nu har jag hängt upp mig på det och nu kommer jag tänka på det varje gång jag tänker på dig. Innerst inne är vi på samma sida, bara att vi inte gillar samma saker alla gånger. Jag gillar exempelvis makt medan du gillar smör.
Hmmm, gillar inte Dylan och påstår att RedHotChiliPeppers ska tas på allvar på grund av biografiska kvaliteér. Minst sagt förvirrande.
Post a Comment