Det du tar in

Klart du påverkas av det du tar in. Om du exempelvis ser en film om en Henry Lee Lucas, klart att den, om du tillskriver den något som helst värde, alltså om den får dig att känna något överhuvudtaget, klart den påverkar dig. Om du inte är psykopat och helt saknar empatisk förmåga vill säga. Men det innebär inte att du, efter att ha sett filmen, går ut och mördar människor, det innebär bara att du känner något, upphetsning eller förfäran eller sorg eller vadsomhelst egentligen. För vem är jag att säga vad du ska känna?

Men helt visst påverkas du av det du tar in. Om du inte är psykopat och helt saknar empatisk förmåga, vill säga. Då kan du exempelvis se en film om den snälle och hjälpsamme Byggare Bob och ändå gå ut och mörda människor efteråt.

Det har inte att göra med vad du väljer att ta in. Det har att göra med hur du förhåller dig till samhälleliga och sociala normer, och i vilken utsträckning. Och hur pass förmögen, om alls, du är till detta.

Förresten, jag tror att de moraliska koder som säger ”skada inte och framförallt mörda inte andra människor” är så sunda och riktiga att de, om de inte rent av sitter som streck i vårat DNA, kan sägas vara rätt. Till och med bortom rätt och fel. Kanske rent av gudomliga. Att den som avviker från det beteendet kan sägas ha fel, och sedan om det är kemiskt eller ärftligt eller vad det nu är, det är en annan och senare fråga, så pass mycket fel att åtgärder måste vidtas omedelbart.

I första hand för omgivningens skull, för människorna som befinner sig i närmiljön.

I andra hand för samhällets skull. Ett samhälle som brister i detta har misslyckats och ingen kan leva i ett sådant. Du ska inte behöva leva i ett samhälle och frukta för din säkerhet och ditt liv. I detta avseende är individen fullständigt underordnad kollektivet.

I tredje hand, tidigast, för individens, personen som begår dessa övergrepp, som skulle kunna begå dessa övergrepp, skull.

Vi är tvungna att visa denna individ den empati han eller hon själv är oförmögen att visa oss och samhället. För vi måste föregå med gott exempel.

Dödsstraff, som exempel på påföljd eller vedergällning, är helt förkastligt. För vem skulle i ett friskt samhälle kunna utföra en sådan handling: den att ta någons liv? En psykopat såklart. Den som kan ta en annan människas liv måste vi, i vårt friska samhälle där ingen ska behöva vara rädd, definiera som psykopat, men det är ju precis psykopaten vi vill och måste få bort för att samhället ska kunna vara friskt och för att ingen ska vara rädd att dö för någon annans hand.

Vi kan alltså inte anställa psykopaterna, vi måste göra något annat åt och av dem. För vilka signaler skulle det sända till oss andra, vi som inte är psykopater?

Om en psykopat, en som med berått mod kan ta en annan, lika mycket värd, faktiskt av samma skrot och korn som han eller hon själv, en medmänniska, av daga, vad innebär det? Hur kan denna människa, som vi i alla andra sammanhang med rätta räds och till och med föraktar, garanteras inkomst? Att det är fritt fram, till och med en merit, att vara och verka som psykopat i samhället. ”Då kanske jag med…” kanske någon resonerar. Och en till. Och ytterligare en. Och sen då? Alla?

Men minns nu hur jag inledde den här texten, hur jag påstod att vi påverkas av det vi tar in, men att vi, flertalet, som inte är psykopater, inte agerar utifrån det, att det som får oss att handla, snarare än känna och uppleva, styrs av andra mekanismer än av abstrakt påverkan. Och med abstrakt påverkan menar jag just det: något som får oss att tänka och känna men att inte bokstavligt efterlikna det vi upplevt.

Konkret påverkan, och upplevelse, däremot, följs allt som oftast av en konkret handling, en konkret upplevelse är exempelvis att lägga handen på en nyss stängd spisplatta, bränna sig, och dra tillbaka handen för att komma bort från smärtan.

Ser du hur allt går i cirklar?

Samhället är det vi har, det som tar hand oss, medan vi pratar om detta. Och är inte det bra, för det är väl viktiga saker det här, och det måste vi kunna prata om och det måste få ta tid att göra det, eller?

Är detta den bästa av världar? Är detta rentav den enda tänkbara, den enda möjliga världen? Sett ur ett säkerhetsperspektiv. Och moraliskt. Och vad är det i sådana fall som säger att vi inte kan anställa psykopaterna att ta hand om de andra psykopaterna? Så vi andra kan prata om moral och gulla med våra barn, trygga i vetskapen att ingen gör oss illa.