Inte i morgon heller

Vi satt på bussen en kväll, mina äldsta pojkar och jag, plötsligt tvärnitade den. Vi hade handlat lite.

- Haven blir varmare, sa jag.

- Vad bra, sa den äldste.

Nånstans är det ju så, alldeles bortsett från att det är ett kortsiktigt tänkande, vi talade alltså om klimatförändringar.

En av mina favoritfilmer är Day after tomorrow. Jag vet, den lämnar en del att önska i fråga om trovärdighet och de där vargarna som jagar Jake Gyllenhaal hade de kunnat stryka ur manus helt och hållet. Men ändå. För mig är det existentialism. Alla de bästa katastroffilmerna bygger på samma idé, en fantastisk idé: den om simultan död. Ett och samma slut för alla. Ingen sorg, ingen saknad, ingen skam och ingen skuld.

Så mycket i livet handlar om döden. Man blir tokig om man tänker på det. De som gör de här filmerna kapitaliserar på vår dödsskräck, försöker ge oss dåligt samvete för att vi slängt batterier i skogen för många gånger. Jag tillhör nog inte dessa filmskapares tänkta målgrupp för jag tycker det är tvärtom. Jag tycker att inget inger hopp som de här filmerna.

Om alla i Kina hoppar samtidigt rubbas jorden ur dess bana och vi typ brinner upp eller fryser till is. Det skrämmer inte mig. Döden skrämmer mig inte. Ensamheten däremot. Och fysisk smärta och sorg skrämmer mig. Oron, den allmängiltiga oron, äter upp mig.

Mot slutet i Deep Impact, när nyhetsankaret och hennes pappa står och tittar ut över havet och vågen kommer. Det är något av det finaste jag sett.

Alltså, missförstå mig inte, jag förringar inte Tsunamioffren eller dess anhöriga, tvärtom. Jag lider med dem och andra så jag knappt kan sova på nätterna. Jag talar om något annat nu. Min egen rädsla, visst, men också om det verkligen är så mycket att vara rädd om, den här planeten och livet på den.

Om tjugo år behöver vi ett jordklot till för att få plats med allt vi producerar. Vad ska man säga om det? Vad bra? Som min äldste, alltså.

Eller så är det som med nyhetstorka och sommaren, alltsammans. Allt är farligt men inget är riktigt sant.

Golfströmmen stannade aldrig. Bussen körde vidare som om inget hänt. Oron tar aldrig slut.