I bästa fall låter Manic Street Preachers som en Him Kerosene-demo, i värsta (och för det mesta) som något Queen kasserat. Vore det inte för det vore de ett av världens bästa band.
I senaste Plan B säger Nicky Wire: “As a rule I prefer journalists to musicans.” Och det är ju ett rätt provokativt uttalande, särskilt om man är medlem i ett band som sålt miljontals skivor och dessutom hela tiden fortsatt vara radikala. Manic Street Preachers bryr sig inte om att hålla sig väl med någon; de gamla vanliga: media, över- och medelklassen, men inte heller andra radikaler eller arbetarklassen.
Fast jag vet inte vad jag ska tycka om att de är grymma men dåliga. Miljontals människor har inte det problemet.
Samma sak med Henrik Larsson. Älskad av många, hatad av få.
Media vet inte riktigt vad de ska göra av honom. Han är ömsom tvär och dryg men fortfarande folklig.
Så här är det för mig: jag håller på AIK och Manchester United. De är de enda fotbollslag jag bryr mig om. Att Henrik Larsson lånas ut till Man U borde glädja mig ofantligt: inte bara för att Man U får lite avlastning på Rooney och Saha, utan också för att HIF får tillbaka en sliten spelare som gjort typ världens längsta säsong. Och därmed minskar HIFs chanser till allsvensk toppstrid.
Men jag förstår inte. Alla verkar vara glada. Har inte ens hört av mina HIF-kompisar, och borde inte de vara råsnea vid det här laget? Eller är Henke helt enkelt för älskad av alla levande varelser? Det är visserligen relativt, håller man på AIK och Man C så kan man förstås fortsätta slentrianhata Henke så där som fotbollsfans tenderar att göra.
Det är hursomhelst unikt. Den här allmäna uppskattningen går bara att applicera på honom. Och Manic Street Preachers. Och jag vet inte om jag gillar det eller inte.
Vad kommer först, människan eller hennes gärningar? Och vilka är de här människorna och vad har de egentligen gjort?
No comments:
Post a Comment