Crossover

Det jag minns bäst från Inferno är Daredevil, han står på, som jag minns, Empire State Building och ser tyst ner på hur demonerna tagit över hans stad.

Inferno var den sista crossoverserien jag kan minnas att jag läste med någon slags behållning. I alla fall från Marvel.

Det var några år i slutet på 80-talet och början av 90 som jag verkligen hängde med, läste Marvel och kunde alla turer kring mutanterna, vilka som levde och vilka som var med i X-Men och vilka som gått vidare till X-Factor och så vidare. Todd Mc Farlane startade The Amazing Spiderman och han var bäst (fast det visst man redan: han hade ritat Batman: Year Two innan).

Jaja. Samtidigt med det här läste jag vuxenserier och la så småningom ner Marvel och DC. Men nu, i Sverige går det i Spiderman en grym crossovergrej som heter Civil War. Ungefär hälften av alla hjältar kommer ut ur garderoben, alltså avslöjar sina hemliga identiteter (däribland Peter Parker). Motståndet, de som vägrar, leds lite otippat av Captain America. Tydligen är det här en av de största crossoverserierna någonsin och tog bra med tid att knyta ihop i USA. Men det är tydligen gjort nu och jag har alltså inte läst allt, och ska jag hålla mig till de svenska tidningarna så lär jag väl aldrig göra det heller. Men det är riktigt jävla bra.

Jag älskar Marvel när det är bra. När X-Men är så där sjukt komplicerat, när Daredevil brottas med sina demoner och Bullseye (den lätt hårdaste skurken i Marvels universum). Spiderman är nuförtiden tråkigare än kall gröt, men man växer ifrån varandra, det är ju så här i livet, det overkliga med.

Fast glöm alla filmer, alltså alla som är filmatiseringar på Marvelgrejer. Egentligen allt som bygger på serier. Serier är en bildkonst i sig och har sina egna inbyggda fördelar jämfört med film. Ännu mer än litteratur faktiskt. Men jag ids inte dra det nu. Och jag ser ändå fram emot Watchmen. Jag tror att om någon kan göra det åtminstone lite (kanske inte rättvisa, men) intressant så är det Zach Snyder. Har inte sett 300 eller vad den heter, fast hans remake på Dawn of the Dead är ju nästan bättre än orginalet.

När man ger sig in i Miles Davis 70-tal då gör man en resa utan återvändo. När man accepterar, om man accepterar, hur folk spelar och vad det betyder i ens förhållande till exempelvis punk och DIY så måste man någonstans göra ett politiskt val. Inte för att man har något val egentligen. Ett sånt jävla ös som det är på tillexempel On the Corner och Live Evil kan man inte låta bli att imponeras av om man har öron som funkar. Det är funk och jazz på en och samma gång. Det är, eh, fusion. Det heter ju det och även om genren kan tyckas lika attraktiv som helkroppsherpes så är det en helt adekvat beskrivning. Somliga kallar det jazzrock men det är lite förminskande.

Vill man behålla sina föreställningar om hur instrumentalister, ekvilibristiska sådana, är svin och idioter så bör man hålla sig borta. Vill man fortsätta anse Bruce Springsteen och Paul Westerberg vara Gud och hans lillgrabb så håller man sig borta. Vill man ha sin jazz (eller sin Miles åtminstone) sådär vackert orkestrerad som på Sketches of Spain även i fortsättningen så håller man sig borta. På Live Evil är det trumsolon, jazzrockgitarr-diton och 24 minuters jam och vill man fortsätta tycka att Shadow med Lurkers är skapelsens krona bör man hålla sig borta.

Det är så uppenbart nuförtiden att man säger emot det mest för att ha något att göra, men det går ju inte att bete sig så längre. Man kan inte gilla bara punk, bara rap, bara soul och så vidare. Den som inte har en eklektisk smak är dum och dömd, det är ju så, det finns inget att säga om det. Personligen skriver jag det här för att jag kan inte formulera det. Att jag är helt knäckt på fusion. Det trodde jag aldrig. Jag har inte språk nog att beskriva hur det låter eller hur det känns när jag lyssnar på Funky Tonk eller Black Satin på högsta tänkbara volym. Det är helt sjukt bra. Och det tar faktiskt ingen plats från min bergfasta övertygelse om Greg Ginns eller Bowling-Åkes respektive geni. Tvärtom faktiskt. Bra är bra och det andra är något annat. Alltid ska jag komma ihåg det, även om det är svårt.

Man tar ju seden dit man kommer. För att som tänkande människa kunna acceptera R-Kelly måste man vara medveten om den devisen. Och är man väl inne i hans knulliversum så är det knappt så man vill åka hem Fan vad jag lyssnar på hans senaste. Så otroligt bra låtar och hur konstigt som helst. För även om jag kan bortse från Kells som person, hans fäbless för att kissa på unga tonåringar, så är det här extremt slött. Tror jag: jag menar det är så jävla mycket autotuner på skivan att det löjligt. Och ändå löjligt bra.

Min syrra, en liten indietjej en gång i tiden, kom till en insikt en dag. Varför ska jag hålla på och lyssna på ledsna killar som inte kan nånting (som Ride, Quicksand, Red House Painters) när jag kan lyssna på Whitney Houston hela tiden i stället? Tänkte hon. Och gjorde så och rättade upp sitt liv och tjänar mer pengar än vad vi alla gör tillsammans nuförtiden. Och det är väl ingen måttstock i sig, inte den enda i alla fall, pengar menar jag. Men lite så känns det när man lyssnar på Double Up. Varför skulle jag lyssna på något annat egentligen? Det här är ju perfekt.

Fast då hittar man förstås något fantastiskt och outgivet med Deep Wound eller slår på likaledes fantastiske Peter Brötzmanns fantastiska Machine Gun av misstag och så är man tillbaka i verkligheten igen. Helt jävla sämst. Men man känner åtminstone igen sig.

Men fan vad Big Love är bra. Det är nog en av mina stora teveupplevelser överhuvudtaget. Och vad onda typer (tänk JR, Angela Channing, Pelikanen etc) beträffar så är Selma och Hollis Green bäst eller värst hittills. Och det är så mycket mer, men jag vill inte det här ska bli någon teveblogg, jag vill inte skriva om aktuella saker på det viset.

Däremot har jag precis sett klart på Heimat II och det är så stort att jag kan inte skriva om det därför. Ännu. Men jag ska. Det är världens längsta film och vill någon veta lite mer så är sidan på imdb.com helt ok faktiskt. Fast se den, gör det.

Själv köpte jag den efter många om och men, engelsktextad, i någon slags budgetförpackning från Megastore och även om den kostade nästan 1000 spänn ändå så var det lätt värt vartenda öre. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att få någon att fatta storheten. Jag skulle vilja prata med någon som faktiskt har sett det och minns. För det gick på teve i början av 90-talet och jag såg det då och har pratat om det sedan dess.

Vad annars? Jag har inte skrivit här på ett tag och jag har lyssnat på så jävla många skivor och kollat på så jävla många teveserier och det har hänt en hel del i övrigt. Men jag väljer att inte ta det just nu, här och nu.

Jag är helt sjukt pank och vill jobba. Med reklam faktiskt. Jag känner lite sådär att jag säljer min själ, men fuck that shit, det är viktigare att mina barn har bostad och mat på bordet än att deras dumskallepappa har ett samvete rent som snö. Som hade han det innan...

Jag vill börja som copywriter och jag skulle vara helt bäst på det. Men jag vet inte hur man tar kontakt med reklambyråer och har inte haft ett vanligt jobb på flera herrans år: mitt självförtroende på jobbsökarmarknaden är inte på topp om man säger. Hjälp mig gärna. Jag är snäll lojal, smart, begåvad och jobbar hur hårt som helst. Men jag vill inte gärna byta stad, i dag när detta skrivs har jag bott här i exakt 30 år. Är det överhuvudtaget möjligt?

Ann Arbor: the Comeback

Så vad felas egentligen The Weirdness med Stooges? Det är förståss som Staffan B säger på sin blogg: för lite frijazz. För mycket garagerock och för lite frijazz.

Jag såg dem live i Skellefteå och det var svinbra. Felet med skivan är Steve Albinis, någon form av övermod OCH dåligt självförtroende.

Jag tänker på den där specialutgåvan av Funhouse, där det är tvåhundratusen versioner på LA Blues. Så har ju inspelningen av The Weirdness inte gått till. Det var en intervju med Ron Asheton i Plan B, Thurston Moore var det som gjorde den, där han berättar om upplägget. De spelade in en låt om dagen. Och det visade sig vara fel metod.

Det där med frijazzen är viktigt också. Stooges uppfann och definierade faktiskt en form av rockmusik, den hade inte riktigt existerat innan. Och jag fattar inte riktigt, men jag tycker skivan sågas och avfärdas av fel anledningar. Den är inte bra, det är den inte, men det beror på att Stooges är så underliga redan från början och folk har glömt det. De tror att de ska låta som typ Hellacopters.

All annan hård musik från (grovt räknat) den tiden, Stooges tid alltså, låter helt annorlunda, antingen muskulös och formbunden: Sonics, MC5, Sabbath, Blue Cheer. Eller virtuos och psykedelisk: tidiga Doors, Electric Prunes. Eller lite av båda delarna: Seeds, Love, Third Bardo: alla de där sena banden i Nuggets-boxen. Men Stooges hade lite gemensamt med Velvet och nästan inga andra, och det bara i sin unicitet, de lät inte alls som varandra.

De är förblindade av sitt eget rykte på The Weirdness. Iggy är Iggy, självklart, han har varit det oavbrutet i femtio år eller nåt. Bröderna Asheton har däremot legat under nån gammal bil lika länge. De hade behövt spela mer för att vara lika självklara som Iggy. Steve Albini borde ha sett det. Det är dåligt av honom. Hoppas de gör en till skiva i alla fall. För jag tror inte att de är så här dåliga egentligen.

En annan producent, nån som gav dem lite utrymme och inte hade en egen och för länge sedan fastställd agenda. Ge dem Björn Olsson, Allvarligt, tänk tanken. Det vore det bästa.

Old Dirty Bastards

Helt säkert slentriansågas nya Happy Mondays över hela världen utom möjligen i England, fast troligen där med. Alltså, jag vet inte, jag orkar fan inte kolla. Och antagligen är det därför jag gillar den på något sjukt sätt. Alltså, inte för att den antagligen sågas på löpande band överallt utan jag gillar den av samma anledning som jag inte bryr mig om dess mottagande.För att jag känner igen mig i den där håglösheten tror jag.

Det är en sjuk skiva. Helt pervers egentligen. Det låter som gamla alkisar som glor på porr. Och det är väl precis det där är också. Inledningsvis låter skivan lite sådär jobbigt aggressiv på ett extremt oklädsamt sätt. Men det ändras redan på Deviants (snodd av Wu-Tang Clan, därav, delvis, åtminstone, rubriken: kom gärna på vilken, det är en gåta, priset är lite beröm och inget annat), tredje låten. Då är det som om luften går ur farbröderna och skivan blir plötsligt bra.

Shaun Ryder hittar inte löständerna och ids fan inte leta heller. Han sjunger lite håglöst till det slöa kompet och döper låtarna till Cuntry Disco och Dr Dick. Han var aldrig särskilt subtil ens när han var på topp men nu är det så dött att man liksom inte kan låta bli att lyssna om och om igen. Det är liksom inte roligt men man lyssnar ändå för man orkar inte slå av. Och det är rätt skönt att medge det för sig själv. Som de där YouTube-klippen på fyllon som fraktar ved på cykel, eller han som förhörs av polisen och ramlar in i väggen med huvet först.

Och det svänger faktiskt. Och det är skillnad på att glo på porr och på att glo på gubbar som glor på porr. Jag vet inte riktigt vad men det känns bättre, mer tillfredsställande kanske närmare min egen sanning än det som utspelas i det förstnämnda forat. Eller så är jag bara glad att det inte är jag som är det gamla fyllot som glor på porr.

Och det här påminner mig om jag såg Oi! The Video för ett tag sedan. Jag hade hört talas om dess existens men inte riktigt vetat om den fanns på riktigt eller inte. Men det gjorde den alltså. Här är de bestående intrycken: The Business är dumma i huvet, Cockney Rejects är roliga och Roi Pearce (Last Resorts gamla sångare) är helt och hållet bisarr. Han har tunt, långt, krulligt hår starka, starka glasögon och skinväst. Knäppt med bara tatueringarna under. Det går inte att förklara. Bildgoogla honom och försök tänka er att det här en gång var (i viss mån är han det fortfarande) en skinheadlegend. Han har inte utvecklats i övrigt, de nya grejerna han spelat in senaste åren (under namnet Last Resort, finns på MySpace) låter ganska likadant. Och det är rätt bra, det är det, fast The Warriors, bandet som de andra i Last Resort har med originalsångaren är lite bättre. Och turerna kring detta är för komplicerade. Nästan ingen utom jag är så intresserade av det att de skulle idas läsa om det ens om det skrevs in i helt annan text, typ som den här.

Men jag vet inte, jag är lite less på Oi nu märker jag. Last Resort och Blitz är de enda jag står ut med. Men det är inte så stor skillnad på Roi Pearce och Shaun Ryder. Samma chauvinister, samma svin egentligen. Och jag gillar dem. Jag vet att det är fel, men jag gör det. Jag kan inte hjälpa det.

White Power

Det är inte Phil Spectors fel att End of the Century inte är Ramones överlägset bästa skiva. Det är Ramones låtar som inte håller hela vägen. På de ställen när skivan verkligen är bra är den ju bäst: Baby I Love, The Return of Jackie and Judy, Let’s Go, Chinese Rocks och Do You Remember Rock & Roll Radio. Men i övrigt är den inte den mer en våt dröm.

Lou Reeds bästa skivor är i tur och ordning The Bells och Street Hassle. Den förstnämnda är helt desperat. Det finns oändligt med ingångar i den. Den underliga discoflörten, det faktum att han bara sjunger på typ varannan låt, som om han inte orkade mer. För som han sjunger. The Bells gjordes efter Street Hassle, och den är också ett mästerverk. Han fösöker sig liksom på att vara en soulsångare. Det går sådär. Han låter som en som försöker sjunga soul. Och det är lite det som är det fina med Lou Reed, för i alla andra fall hade jag lagt in ett ”bara” mellan ”låter” och ”som” i förra meningen. Lou Reed kan inte göra samma sak två gånger. Det verkar vara fysiskt omöjligt. Jag såg den här dokumentären om hur de gjorde Transformer (överskattad skiva). Han sitter och sjunger med vid mixerbordet. Han ändrar fraseringar, och melodier. Fast han sjunger med, det är enda syftet med tagningen. När de återförenade Velvet, hur det lät. Hur han lät. På ett plan blir man ju vettskrämd. Det låter ju inte klokt. Men det är ju nu det som är hans signatur. Att ändra. Och dessutom: formmässigt är det ju inte så mycket som skiljer hans material åt. Det är tre ackord, lite dekadens och litterära referenser. Fatta. Över hälften av hans låtar hade kunnat vara med på Velvets första, och hela den hade kunnat heta, tja, New York och kommit 89 i stället, och man hade tyckt ungefär lika om de två skivorna ändå. Fatta vidden av det. En som tvångsmässigt måste ändra på allt hela tiden gör samma sak i fyrtio år. För mig personligen satt det långt inne. Gillade aldrig Lou Reed, fast jag sa det. Velvet Underground var ju världens bästa band genom tiderna och Lou Reed gjorde alla låtar. Ändå var han ingenting utan dem. Jag gillade bara det som lät som Velvet Underground, på det där enkla sättet, som på New York och den kom ju typ 20 år efter Loaded. Men Street Hassle och The Bells (de släpptes i den ordningen) är helt självständiga, ja, jag vill nog kalla dem verk. De är lika bra som Velvetskivorna, de låter annorlunda men de är lika bra. Lika bra som allt annat som bara låter som sig självt. Ja, det är ett tecken på kvalitet, oavsett hur det låter.

Jag älskar jättemycket svensk musik. Punk och progg, det är det jag lyssnar mest på om man frågar, kvantitativt är det mest musik från 70-talet jag lyssnar på. Bäst av all svensk musik är ändå Håkan Hellström. Ett kollikbarns bekännelser är den bästa svenskspråkiga skivan någonsin. Den är bättre än Känn ingen sorg för mig Göteborg, och det är en annan av de bästa skivorna. Av svenska skivor där man sjunger på andra språk än det svenska är The Plans första bäst. Den senaste är också otroligt bra.

Bortglömdast av allt är ändå svensk punk från 80-talet. Missbrukarna, KIK, Wax, Raped Teenagers och Mob 47.

Jag vet att det här inlägget ser lite utvecklo ut, särskilt det här om svensk musik. Men det var någon som frågade i något sammanhang, jag har glömt vilket, och nu har jag svarat. Så jag själv kommer ihåg det till en annan gång.

Annars, kära dagbok, är det midsommar. Solen skiner, jag lyssnar på Gene Vincent, äter glass och försöker att inte tänka på de här jävla vidriga hägglarverna som invaderar gården. Barnen och frun dealar med det as we speak. Vi har omdirigerat hela kvällens fest till en kompis, för här går det inte att vara. Naturen borde förbjudas. Snart hoppar vi på öl och snaps. Tjojävlaho.

World Music

Vet inte, men det här kan lätt lämna en aningen rasistisk smak i munnen. Det beror på att jag inte kan terminologin riktigt, vet inte hur jag ska få ner den här tanken utan rätt verktyg. Men here goes.

Svart musik behandlas med onödig och patroniserande respekt av (framförallt vita) svenskar. Jag menar nu inte all svart musik. Jag menar framför allt den musiken som sägs vara rytmisk i större utsträckning än melodisk; funk, viss soul, hip hop. Jazzen är ett annat djur. Och bluesen är ytterligare ett. Jag tycker det är stört att Sly har sån respekt medans Jimi Hendrix anses vara mossig. Sly är aningen överskattad, typ som Fugees. Minus knarket. Sly är grym men han är för misslyckad. Han är så där svart positiv: det är blåsarrangemang och unity och sånt hela tiden, fast man hör hur uppfuckat det är: allt är otajt och det svänger visserligen, men man hör att det är mer slump än ordning. Som havet ungefär. Och det kan man ju tycka är grymt, men jag gör inte det i det här fallet. Det är för, jag vet inte men, glatt kanske.

En annan grej är hur vita (alltså jag och andra såna dumjävlar som jag) kräver att svart musik ska vara autentisk och äkta. Inte nödvändigtvis i bemärkelsen biografisk (fast gärna det med) men den ska liksom hålla sig på sin kant och inte avvika för mycket från formeln.Det var symptomatiskt att Wu-Tang Clan ansågs bli sämre och sämre när det avvek mer och mer från den färdiga formeln. Deras i folkmun sämsta skiva (Iron Flag) är på många sätt deras bästa. Det är inte ens trummor på alla låtar. Texterna är i många fall fullständigt abstrakta. Och så får man fan inte göra.

Det här är inte bara den vite mannens (fördomsfulla) föreställning om den svarte. Det är också den svarte mannens dåliga smak, det vill säga allas dåliga smak, svarta som vita, män som kvinnor. Påfallande många hiphopare (svarta) svarar på frågan om vad de gillar för musik som inte är rap: Phil Collins. Då fattar man ju att det inte blir så värst innovativt. Det är bara genren i sig som gör att det verkar nytt och spännande. Ingen som riktigt sjunger, lite maskiner och monofoniska melodier, gärna framfört av någon som man finner lite exotisk, som man inte har så mycket verkligt gemensamt med, kanske till och med tycker lite synd om i hemlighet. Lite som In the Air Tonight faktiskt. Folk är idioter. De förtryckta med.

Personligen gillar jag tanken på ”sväng”, alltå groove, mer än vad jag gillar svängig musik på riktigt. Jag dansar inte gärna. Musik har inte riktigt någon sådan effekt på mig, att jag kan använda den till saker. Jag lyssnar rätt noga på allt hela tiden. Musiken distraherar mig. Jag menar, jag vill lyssna, inte dansa. Och jag vill lyssna hela tiden. Till och med om jag skulle få för mig att dansa samtidigt. Därför är Jimi Hendrix bättre än Sly. Experience är bättre än Family Stone.

Som av en händelse är de, The Experience, också vita. Jag tror att det faktiskt spelar roll i sammanhanget, jag har bara inte riktigt klurat ut hur ännu. Jag kan tänka mig att de känner sig ännu mer utsatta eller nåt. Eller om de skiter i allt på det där bra sättet, mer än andra, eller om de känner sig tvugna att prestera mer än andra. Eller så spelar de helt enkelt med Jimi Hendrix och känner sig ovanligt peppade av den anledningen. Eller så har Hendrix valt att spela med dem för att de är bäst. Eller så blev det bara så: rockmagi uppstod helt enkelt.. Eller så gillar jag helt enkelt såna som härmar och snor mer än vad jag gillar originalet. Vad som nu skulle vara originalet i just det här fallet.

Här är i alla fall några grejer som jag gillar skitmycket och som har motsvarigheter i artister med rötterna (mer) i Afrika, snarare än i den anglosaxiska/eurojudiska/arbetar/medelklassen: Happy Mondays, Beastie Boys, Can, Gun Club, Eminem, New Order, Existereo, The Streets och Lady Soverign.

Alla dessa gör (åtminstone då och då) grejer som avviker rätt mycket från hur musik brukar och bör spelas och det är just det som gör dem bättre än andra, de som är ”true” och ”äkta” och all sån skit.

Så här har jag gått och tänkt rätt länge nu, funderat på varför jag tycker så här, om det har med fördomar att göra, trångsynthet (musikalisk alltså, till skillnad mot fördomarna som jag anser vara mer kulturella) eller bara det enkla faktum att jag tvångsmässigt måste vara i opposition mot en en viss form av konsensus oavjävlabrutet.

För jag söker mig alltid till ytterligheterna när jag närmar mig något. När jag ville kolla upp vad grindcore var för nåt i slutet av 80-talet så kollade jag upp vad som var snabbast, hade sämst ljud, mest politiska texter, eller vad som var ondast. Och samma med allt annat med. Klart jag var mer nyfiken på Drill n Bass än Deep House. Klart jag hellre läste böcker om RAF än SSU. Men jag vill inte bara vara så heller. Och jag är nog inte så när det kommer till kritan. När jag fått lite tid på mig vill jag inte ha ”ren” konst eller rena uttryck. Jag vill inte läsa antingen sonetter eller cut up-dikter i OEI. Jag vill ha något som utmanar båda de här ståndpunkterna (i den mån det är fråga om ståndpunkter alltså, för tillfället pågår en litteraturdebatt om detta, så just nu är det här oerhört politiserat). Som kanske Werner Aspenström eller Stig Larsson eller Bruno K Öijer eller Ann Jäderlund. Som är grymt och unikt i sig. Som Butthole Surfers eller Can eller Aphex Twin. Eller (mindre extremt, mindre genreavvikande) som Outcast, Josephine Foster, Smiths, Hawkwind eller Missy Elliot.

Anyway. Jag gick alltså och på allvar tänkte så här om etnicitet och kände mig extremt obehaglig för att jag gillade musik av vita mer än annan musik. Och så hörde jag Funkadelic sådär riktigt ordentligt för första gången. Och då jävlar. Så ska det låta. Vilket ös, vilken originalitet. Genisvängen, som en brukade säga. Det är Can och Hawkwind och Hendrix och Sly och Church of Anthrax på en och samma gång. Hela natten har jag lyssnat på Funkadelic. Och jag älskarälskarälskar gitarrsolon, lika bra att erkänna det nu med. Hela den här underliga teorin är värdelös. Jag var ignorant, okunnig men hade fel. Då går det åtminstone att ändra på. Skönt. Teorin och jag kan dra åt helvete. Underbart.

Unikt är inte så jävla unikt/ In igen

Att skriva. Det är ingen lätt sak att skriva, särskilt inte om man har som ambition att göra det bra och originellt. Jag menar, jag vill ju ha ett språk som är korrekt och som jag kan kalla mitt eget. Och säga något som ingen har sagt förut, utan att för den delen fastna i dagboksanteckningar och ett rabblande av erfarenheter som är mina egna och därför unika. Det kan vem som helst. Unikt är inte så jävla unikt som någon skrev.

Jag har haft det där, jag kan till och med säga när det var. Mellan 1999 0ch 2003 ungefär. Jag jobbade med vad som skulle bli min fjärde bok, jag arbetade som redaktör för en antologi och jag skrev krönikor i lokalpressen. Framförallt var jag med och gjorde en tidning, sett i backspegeln var det nog det som betydde mest. Jag medverkade i olika sammanhang, var delaktig och umgicks med andra som skrev. Orden tog inte så lång tid på sig. Jag kunde formulera mig som jag ville allt snabbare, behövde inte skriva om och skriva om.

Jag är av den uppfattningen att omskrivningar likaväl som de kan förbättra en text också kan suga ur den något, kanske, i brist på bättre uttryck, dess själ. Och se där. Precis där befinner jag mig i dag. I brist på bättre uttryck, det finns ingen brist på bättre uttryck, det finns däremot något som gör att jag inte hittar rätt lika fort och därför finner mig nödgad att skriva så, för jag är rädd att sökandet efter den rätta formuleringen ska lamslå mig, eller i alla fall resten av texten. Den kanske aldrig blir skriven. Jag är rädd för att gå vilse i den där skogen man inte ser för träden, eller om det tvärtom.

Jag spelar ju popmusik och en grej jag lärt mig är att omtagningar, framförallt vid inspelningar, tar bort så mycket spelglädje, eller, spelglädje låter för dumt, det kan de hålla på med i musikskolan eller pingstkyrkan. Själ. Det passar bättre när man talar om musik. Om man betänker att det finns en hel genre, större än en genre till och med, som heter just det. Fast på engelska då. Och kanske är det en skada det där, en vurm för en romantisk syn på Konstnärskapet (alltså i allmänhet, men i synnerhet mitt eget, om man nu kan kalla det konst) som gör att jag inte anstränger mig så mycket som jag skulle behöva. Eller om jag vill åt den där själen, och att det skulle kunna vara en metod att göra det. Satsa allt på ett kort och det kan gå åt helvete, men det kan också fungera. Alltså, om det fungerar, om allt klaffar på första försöket så blir det bättre än om man kämpar sig igenom, gör om så det blir precis som man tänkt sig den vägen i stället. Insatsen är högre men utkomsten, i alla fall belöningen, är det med. Dessutom så föredrar jag det improviserade, det slumpmässiga, det som har gått sönder lite grann på vägen mellan tillblivelse och fulländning. Jag pratar inte nödvändigtvis om Rolling Stones kontra Beatles (för att använda mig av min föräldragenerations referensramar, även om jag anser att den sortens indelningar i generationer numera är fullständigt meningslösa: allt är tillgängligt och jag har lyssnat mer på musik från 60-talet än någonsin mamma och pappa) men kanske om Beatles kontra Beach Boys.

Jag har känt det där, när orden arbetar åt en, den extasen. För det är extas, det är ingen överdrift. Det är samma som när man spelar live, när man står inne i rundgången, ligger på golvet och det spränger i huvudet och man slår på gitarren och blodet från fingrarna blänker genom luggen och svetten. Helt fritt från skuld och ångest efteråt.

Ofta är jag så orolig när jag påbörjar något. När jag ska resa bort exempelvis, så jag gör nästan aldrig det. Jag är rädd för att åka tunnelbana, jag är rädd för främlingar, jag är rädd för att gå över torg, jag är rädd i trånga utrymmen där jag inte kan fly. Jag vill inte bli sedd och ser någon mig vill jag kunna fly. Jag är rädd för att påbörja saker helt enkelt. Jag är livrädd för att komma tillbaka förändrad eller ännu värre oförändrad. Men när jag väl börjat, jag gör ju det ändå, med somligt åtminstone, annars skulle jag antagligen få saker utskrivna i stället för att skriva ner dem. Och jag har påbörjat något. Det tog bara sådan tid att motivera det.

När jag hade det flytet, när jag skrev bra, bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för jag orkade inte vara i det där hela tiden. Det var liksom bara att trycka på en knapp och så skrev jag tills jag svimmade. Det var inget hastigt beslut, det växte fram i takt med en massa andra grejer: fick fler barn, skrev klart boken, gjorde ungefär fyra skivor som var det bästa jag hade gjort dittills. Tidningen vi hade lades på is av olika anledningar. Det fanns ett liv utanför det här och jag ville kolla om det kunde vara något. Och det var det. Men jag vill in igen. Jag vill skriva bra grejer. Jag vill skriva jobbiga grejer och jag vill inte vara rädd för att ses som en hater.

Jag läser en blogg, Life Is Grander, och personen som har den gillar inte mig. Jag förstår det. Jag är lätt att inte gilla, av precis fel anledningar dessutom. Jag är nämligen vare sig kontroversiell eller intellektuell, snarare hatar man mig för att jag är ytlig och lite högljudd, har en förkärlek för slogans och oneliners och gör musik som är för enkel. Men det finns förstås en tanke bakom det med, musiken menar jag. Exempelvis min första skiva under eget namn, den är jättebra, jag är nöjd med den, men där gjorde jag en så där intellektuell grej i själva låtskrivarprocessen: jag krånglade till det lite. Jag gjorde lite tralliga melodier med slagords-(aktiga, det är ju självklart relativt det här)refränger som jag sedan byggde ackord runt. Det vill säga i stället för att göra det självklara, spela, säg C-Am, kunde jag spela Fm-Dm7 om melodin fortfarande gick att sjunga då. Lite som att använda sig av ovanliga ord när man skriver. Skriva ”likt” i stället för ”som”, eller ”ehuru”, i ställer för ”alltså” bara som exempel. Alltså. Och jag älskar smarta grejer och jag älskar dumma grejer. Särskilt älskar jag smarta som gör dumt, och dumma som gör smart. Och emellanåt älskar jag dumma som gör dumt. Däremot hatar jag smarta som behandlar andra som idioter, eller mindre vetande. Eller det stämmer inte heller, men det är det jag gillar att hata i alla fall. Smarta som gör smart bryr jag mig mindre om. Då får nog med uppskattning och skit från alla möjliga håll.

Hursomhelst, sen, när jag skulle göra den andra skivan, ville göra dumma grejer på ett dumt sätt. Något i mig gillar trallpunk, jag kan inte hjälpa det, jag vill inte göra det. Jag tänkte att om jag gör musik efter de premisserna ett tag så går det över. Det innebar en orgie i att inte leka med tonarter i verserna, ha smakfulla tonartshöjningar i refrängerna och att inte utmana andra än de som redan tyckte det var utmanande med den sortens musik: det vill säga de som gillade det och de som hatade det. Det gick inte sådär helt bra. Hela projektet byggde lite på att stöta sig med god smak och intelligens. Alltså de med ””god” smak gillade inte skivan, och de som var lite mongo uppfattade aldrig ens att skivan fanns. Och kanske var den lite för smart för att tilltala dem också. Eller smart, men det ironiska lyste liksom igenom för mycket. Och vem skulle det egentligen ha tilltalat, vem försöker jag lura med det här egentligen, det jag skriver nu och nyss om den här skivan. Det var jag som ville höra den och ingen annan. Jag skulle inte kunna göra något folkligt om man så klippte mig i små, små bitar och lät mig regna över Allsång på Skansen, in genom porerna på alla SVT-medarbetare och gammelkärringar. Eller tvärtom, göra något konstnärligt avancerat ens om man limmade ihop mig igen och ställde ut mig inuti den där geten på Moderna museet.

Och allvarligt, hur intresserad borde jag vara av det då? Hur sunt är det? Jag skriver det här mest av allt för att få igång flytet igen, jag vill skriva dikter och en pjäs, jag vill spela konstrock samtidigt som jag försörjer mig och min familj på att behärska just precis de här redskapen: skriva, spela. Jag vill in i det igen, våga vara hatad, våga stå för det jag gör. Våga vara omtyckt med. Unikt eller inte.

Och for the record: det är inte här jag påbörjar något av värde. Det är bara text, typ träning, för att få händerna att verka i symbios med hjärnan. Här är det bara typ dagboksskit, inget märkvärdigare än Pluras blogg, som ju ärligt talat inte är så märkvärdig annat än i det att det är roligt att läsa om folk som man känner eller känner till. Men inte är det litteratur. Precis som det här. Sen om någon vill bedöma eller ha åsikter one way or another kring detta, varsågod. Jag vet vad jag håller på med och, som Håkan Hellström säger, det räcker för mig.

Word Up

Hip hop och rap har aldrig varit en social grej för mig.

Jag köpte Public Enemys första och sen fortsatte jag. 87 eller där nånstans. Så började det. Men jag har alltså aldrig riktigt delat det med nån. J köpte också skivorna, men det var liksom bara skivor. Inget vi lyssnade på när det var fest. Jag har lyssnat på det länge, men eftersom jag är den jag är så har det aldrig utmynnat i nåt. Jag har alltid varit lite mer intresserad av såna som borrar i gitarrer eller kastar brandbomber på publiken.

Alltså, inte för att jag bryr mig, om andra bryr sig menar jag, men jag märker i alla fall att jag inte förstår vad folk pratar om när de pratar om hip hop. Jag har inga verkliga referenser, det är inte levande kultur för mig. Precis som teater eller jazz eller klassisk musik inte heller är levande, även om jag älskar det. Det är teori. Visserligen som känns i magen och hjärtat och allt det där, men jag har aldrig praktiserat det på ett enda sätt.

Det var några år på 90-talet när jag recenserade skivor, då skrev jag rätt mycket om hip hop men i övrigt är det en helt och hållet privat grej.

Nu har jag via fildelning i alla fall hittat värsta grejen: Ego Trip – Greatest Hip Hop Singles. Och det är, ja gud, jag kan inte ens börja förklara. Det är jul och födelsedag på samma gång. Ego Trip var en tidning som inte finns längre. Nu håller de på med andra grejer: ger ut böcker och sånt. Om hip hop vad jag förstår.

Den här mappen jag har hittat består av tio undermappar, en per år, med början 1989. Mappen är på drygt två GB. Men fatta! Typ 400 helt fantastiska låtar. Och så mycket jag hade glömt, som kommer tillbaks när jag lyssnar på det här! Geto Boys, Biz Markie, 3d Base, Eazy-E, Pharcyde, PRT osv. Somligt saknar jag (även om det är fullständigt subjektivt), som: Digable Planets, Do the Right Thing med Redheaded Kingpin, Mantronix (den där heeeelt grymma 12:an Sing a Song) och några till. Men vem är jag att pipa? Om någon sitter och styr ihop 400 låtar där rätt många troligen inte finns på CD så bockar och bugar jag oreserverat. Jag tar tillbaka. Jag saknar inget. Förlåt.

Men alltså, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag kan inte dela med mig av det här (jo, rent faktiskt förstås, inga problem, bara att fråga) för jag kan omöjligt kommunicera med andra som lyssnar på hip hop. Jag har inte verktygen och har heller aldrig velat ha dem, det har aldrig handlat om det för mig. Jag menar också att till följd av detta så är det här kanske inget märkvärdigt för andra som håller på med det här hela tiden. Som verkligen bryr sig om det senaste från USA eller var det nu kommer ifrån. För själv la jag av ungefär 96. Sedan dess hänger jag inte med längre, alltså, inte ens på mina egna villkor.

Det var så här. Wu-Tang släppte the W, Latin Kings andra kom och ingen gillade dem då fast jag tyckte det var det bästa nån av dem hade gjort. Och sen kom den här hemska skiten på svenska: Petter och Feven och my god, jag vill inte ens tänka på det. Och så kom Blueprint med Jay-Z och den var iofs bra men jag pallade inte längre. Det kändes som om hip hopen hade slagit knut på sig själv, eller tömt sig, kramat ur sista droppen ur disktrasan som var , eh, den själv. Allt handlade om antingen skryt och pengar, eller hur många stavelser man kunde rimma med. Inget var roligt längre. Så jag tröttnade. I stället började jag knarka Cex, Aphex, Blechtum from Blechdom och Tigerbeat6 och Rephlex i största allmänhet. För det var ungefär samma sak för mig. Grym musik som jag inte kunde ens tänka mig att själv spela. Musik som, även om den var gravallvarlig, var rolig. Jag gör inte skillnad på Windowlicker (eller kanske snarare Come to Daddy) med AFX och, säg, Mind Playing Tricks on Me med Geto Boys. Alla de här är med på min topp 100 skulle jag tro. Det är heeeelt otrolig musik. Man vill gråta, man vill slåss man vill spela, allt det där man vill när man hör nåt bra. På senare år har jag egentligen övergivit det också, den elektroniska musiken. Den kröp upp i sin sjärt och blev kvar där. Och Drukqs var så fulländad att det inte gick att förbättra. Jag kunde inte ta in det i alla fall. Nu, senaste åren, har jag gått ner mig i brittisk rap och grime och sånt, men jag vet inte om det hör hit.

Och jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Har bara känt mig nedstämd hela veckan, lättrörd och överkänslig. Det är skolavslutningstider snart. Det innebär utvecklingssamtal på skolan och dagis. Och dansuppvisningar och skolresor och det är så bra. Men lite påfrestande. Jag tjuter flera gånger om dan. Och, ja jag kan inte förklara, men jag är pank som vanligt, ligger efter med olika viktiga grejer. Då blev jag så glad när jag hittade det här. Och det var väl mest det jag ville säga. Leta rätt på det vetja.