Hip hop och rap har aldrig varit en social grej för mig.
Jag köpte Public Enemys första och sen fortsatte jag. 87 eller där nånstans. Så började det. Men jag har alltså aldrig riktigt delat det med nån. J köpte också skivorna, men det var liksom bara skivor. Inget vi lyssnade på när det var fest. Jag har lyssnat på det länge, men eftersom jag är den jag är så har det aldrig utmynnat i nåt. Jag har alltid varit lite mer intresserad av såna som borrar i gitarrer eller kastar brandbomber på publiken.
Alltså, inte för att jag bryr mig, om andra bryr sig menar jag, men jag märker i alla fall att jag inte förstår vad folk pratar om när de pratar om hip hop. Jag har inga verkliga referenser, det är inte levande kultur för mig. Precis som teater eller jazz eller klassisk musik inte heller är levande, även om jag älskar det. Det är teori. Visserligen som känns i magen och hjärtat och allt det där, men jag har aldrig praktiserat det på ett enda sätt.
Det var några år på 90-talet när jag recenserade skivor, då skrev jag rätt mycket om hip hop men i övrigt är det en helt och hållet privat grej.
Nu har jag via fildelning i alla fall hittat värsta grejen: Ego Trip – Greatest Hip Hop Singles. Och det är, ja gud, jag kan inte ens börja förklara. Det är jul och födelsedag på samma gång. Ego Trip var en tidning som inte finns längre. Nu håller de på med andra grejer: ger ut böcker och sånt. Om hip hop vad jag förstår.
Den här mappen jag har hittat består av tio undermappar, en per år, med början 1989. Mappen är på drygt två GB. Men fatta! Typ 400 helt fantastiska låtar. Och så mycket jag hade glömt, som kommer tillbaks när jag lyssnar på det här! Geto Boys, Biz Markie, 3d Base, Eazy-E, Pharcyde, PRT osv. Somligt saknar jag (även om det är fullständigt subjektivt), som: Digable Planets, Do the Right Thing med Redheaded Kingpin, Mantronix (den där heeeelt grymma 12:an Sing a Song) och några till. Men vem är jag att pipa? Om någon sitter och styr ihop 400 låtar där rätt många troligen inte finns på CD så bockar och bugar jag oreserverat. Jag tar tillbaka. Jag saknar inget. Förlåt.
Men alltså, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag kan inte dela med mig av det här (jo, rent faktiskt förstås, inga problem, bara att fråga) för jag kan omöjligt kommunicera med andra som lyssnar på hip hop. Jag har inte verktygen och har heller aldrig velat ha dem, det har aldrig handlat om det för mig. Jag menar också att till följd av detta så är det här kanske inget märkvärdigt för andra som håller på med det här hela tiden. Som verkligen bryr sig om det senaste från USA eller var det nu kommer ifrån. För själv la jag av ungefär 96. Sedan dess hänger jag inte med längre, alltså, inte ens på mina egna villkor.
Det var så här. Wu-Tang släppte the W, Latin Kings andra kom och ingen gillade dem då fast jag tyckte det var det bästa nån av dem hade gjort. Och sen kom den här hemska skiten på svenska: Petter och Feven och my god, jag vill inte ens tänka på det. Och så kom Blueprint med Jay-Z och den var iofs bra men jag pallade inte längre. Det kändes som om hip hopen hade slagit knut på sig själv, eller tömt sig, kramat ur sista droppen ur disktrasan som var , eh, den själv. Allt handlade om antingen skryt och pengar, eller hur många stavelser man kunde rimma med. Inget var roligt längre. Så jag tröttnade. I stället började jag knarka Cex, Aphex, Blechtum from Blechdom och Tigerbeat6 och Rephlex i största allmänhet. För det var ungefär samma sak för mig. Grym musik som jag inte kunde ens tänka mig att själv spela. Musik som, även om den var gravallvarlig, var rolig. Jag gör inte skillnad på Windowlicker (eller kanske snarare Come to Daddy) med AFX och, säg, Mind Playing Tricks on Me med Geto Boys. Alla de här är med på min topp 100 skulle jag tro. Det är heeeelt otrolig musik. Man vill gråta, man vill slåss man vill spela, allt det där man vill när man hör nåt bra. På senare år har jag egentligen övergivit det också, den elektroniska musiken. Den kröp upp i sin sjärt och blev kvar där. Och Drukqs var så fulländad att det inte gick att förbättra. Jag kunde inte ta in det i alla fall. Nu, senaste åren, har jag gått ner mig i brittisk rap och grime och sånt, men jag vet inte om det hör hit.
Och jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Har bara känt mig nedstämd hela veckan, lättrörd och överkänslig. Det är skolavslutningstider snart. Det innebär utvecklingssamtal på skolan och dagis. Och dansuppvisningar och skolresor och det är så bra. Men lite påfrestande. Jag tjuter flera gånger om dan. Och, ja jag kan inte förklara, men jag är pank som vanligt, ligger efter med olika viktiga grejer. Då blev jag så glad när jag hittade det här. Och det var väl mest det jag ville säga. Leta rätt på det vetja.
No comments:
Post a Comment