Word Up

Hip hop och rap har aldrig varit en social grej för mig.

Jag köpte Public Enemys första och sen fortsatte jag. 87 eller där nånstans. Så började det. Men jag har alltså aldrig riktigt delat det med nån. J köpte också skivorna, men det var liksom bara skivor. Inget vi lyssnade på när det var fest. Jag har lyssnat på det länge, men eftersom jag är den jag är så har det aldrig utmynnat i nåt. Jag har alltid varit lite mer intresserad av såna som borrar i gitarrer eller kastar brandbomber på publiken.

Alltså, inte för att jag bryr mig, om andra bryr sig menar jag, men jag märker i alla fall att jag inte förstår vad folk pratar om när de pratar om hip hop. Jag har inga verkliga referenser, det är inte levande kultur för mig. Precis som teater eller jazz eller klassisk musik inte heller är levande, även om jag älskar det. Det är teori. Visserligen som känns i magen och hjärtat och allt det där, men jag har aldrig praktiserat det på ett enda sätt.

Det var några år på 90-talet när jag recenserade skivor, då skrev jag rätt mycket om hip hop men i övrigt är det en helt och hållet privat grej.

Nu har jag via fildelning i alla fall hittat värsta grejen: Ego Trip – Greatest Hip Hop Singles. Och det är, ja gud, jag kan inte ens börja förklara. Det är jul och födelsedag på samma gång. Ego Trip var en tidning som inte finns längre. Nu håller de på med andra grejer: ger ut böcker och sånt. Om hip hop vad jag förstår.

Den här mappen jag har hittat består av tio undermappar, en per år, med början 1989. Mappen är på drygt två GB. Men fatta! Typ 400 helt fantastiska låtar. Och så mycket jag hade glömt, som kommer tillbaks när jag lyssnar på det här! Geto Boys, Biz Markie, 3d Base, Eazy-E, Pharcyde, PRT osv. Somligt saknar jag (även om det är fullständigt subjektivt), som: Digable Planets, Do the Right Thing med Redheaded Kingpin, Mantronix (den där heeeelt grymma 12:an Sing a Song) och några till. Men vem är jag att pipa? Om någon sitter och styr ihop 400 låtar där rätt många troligen inte finns på CD så bockar och bugar jag oreserverat. Jag tar tillbaka. Jag saknar inget. Förlåt.

Men alltså, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag kan inte dela med mig av det här (jo, rent faktiskt förstås, inga problem, bara att fråga) för jag kan omöjligt kommunicera med andra som lyssnar på hip hop. Jag har inte verktygen och har heller aldrig velat ha dem, det har aldrig handlat om det för mig. Jag menar också att till följd av detta så är det här kanske inget märkvärdigt för andra som håller på med det här hela tiden. Som verkligen bryr sig om det senaste från USA eller var det nu kommer ifrån. För själv la jag av ungefär 96. Sedan dess hänger jag inte med längre, alltså, inte ens på mina egna villkor.

Det var så här. Wu-Tang släppte the W, Latin Kings andra kom och ingen gillade dem då fast jag tyckte det var det bästa nån av dem hade gjort. Och sen kom den här hemska skiten på svenska: Petter och Feven och my god, jag vill inte ens tänka på det. Och så kom Blueprint med Jay-Z och den var iofs bra men jag pallade inte längre. Det kändes som om hip hopen hade slagit knut på sig själv, eller tömt sig, kramat ur sista droppen ur disktrasan som var , eh, den själv. Allt handlade om antingen skryt och pengar, eller hur många stavelser man kunde rimma med. Inget var roligt längre. Så jag tröttnade. I stället började jag knarka Cex, Aphex, Blechtum from Blechdom och Tigerbeat6 och Rephlex i största allmänhet. För det var ungefär samma sak för mig. Grym musik som jag inte kunde ens tänka mig att själv spela. Musik som, även om den var gravallvarlig, var rolig. Jag gör inte skillnad på Windowlicker (eller kanske snarare Come to Daddy) med AFX och, säg, Mind Playing Tricks on Me med Geto Boys. Alla de här är med på min topp 100 skulle jag tro. Det är heeeelt otrolig musik. Man vill gråta, man vill slåss man vill spela, allt det där man vill när man hör nåt bra. På senare år har jag egentligen övergivit det också, den elektroniska musiken. Den kröp upp i sin sjärt och blev kvar där. Och Drukqs var så fulländad att det inte gick att förbättra. Jag kunde inte ta in det i alla fall. Nu, senaste åren, har jag gått ner mig i brittisk rap och grime och sånt, men jag vet inte om det hör hit.

Och jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Har bara känt mig nedstämd hela veckan, lättrörd och överkänslig. Det är skolavslutningstider snart. Det innebär utvecklingssamtal på skolan och dagis. Och dansuppvisningar och skolresor och det är så bra. Men lite påfrestande. Jag tjuter flera gånger om dan. Och, ja jag kan inte förklara, men jag är pank som vanligt, ligger efter med olika viktiga grejer. Då blev jag så glad när jag hittade det här. Och det var väl mest det jag ville säga. Leta rätt på det vetja.

Millions of Dead Critics

I serien grymma, fulländade skivor som faller utanför ramen för vad som är socialt acceptabelt på svenska musikjournalisters Viking Linekonferenser, där de i år sitter och tajjar till Harlan County och Dolly Parton, har turen idag kommit till punk som den lät efter 1980. Då var den ju redan död och alla hatade allt som kom efteråt. Synd att alla hade fel i huvet. För det är ju där öronen sitter, till och med på de idioterna.

Problemet med rätt mycket på listan nedan är att det inte gjordes så många album. Singlar vad det som gällde. Jag har ändå försökt välja ut skivor som faktiskt är just skivor och inte singelsamlingar. Även om många av banden faktiskt låter ännu bättre på dessa.

Jag har också undvikit självklarheterna: Dead Kennedys, Black Flag, Bad Brains, Minor Threat, Discharge och GBH. Och några till. Inte heller har jag rangordnat skivorna. Nån måtta på geekeriet får det fan vara.

Die Kreuzen – Die Kreuzen

MDC – Millions of Dead Cops

Last Resort – A Way of Life

Big Boys – Lullabies Help the Brain Grow

Really Red – Teaching You the Fear

Circle Jerks – Group Sex

Misfits – Static Age

SS Decontrol – The Kids Will Have Their Say

Flipper – Gone Fishin’

Flesh Eaters – A Minute to Pray a Second to Die

Scream – Still Screaming

DRI – Dealing With It

Conflict – It’s Time to See Who’s Who

Crass – Stations of the Crass

Huggy Bear – Taking the Rough with the Smooch

Subhumans – The Day the Country Died

The Partisans – The Partisans

Chaos UK – Chaos UK

Cockney Rejects – Greatest Hits Vol. 2

Blitz – Voice of a Generation

I stället för Bon och Sonic och Ingmar och all skit

Min kulturkanon, vilka som skulle få bestämma och skriva i den enda kulturtidskriften som behövs i skitlandet Sverige.

Stig Larsson, Sara Martinsson, Malena Rydell, Erik Hjärtberg, Carolina Ramkvist, Nils Shwartz, Horace Engdahl, Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, Andres Lokko, Staffan Andersson, Tomas och Anna Clara Tidholm och deras pojkar, några av de som skriver i kommentarstrådarna på Errata, David Vikgren, Isobel Hadley Kamptz, kusin Clara, Martin Abrahamsson, Nils Johansson, bröderna Teglund, Karl Göransson, Gissur Erlingsson och Peter Nuottaniemi. Det skulle vara redaktionsmöte hela tiden och tidskriften skulle publiceras simultant med detta.

Och saknar någon sitt namn här så beror det på att ni inte duger. Ledsen. Ni skriver för illa eller för invecklat, eller så törs ni inte skriva om det ni verkligen vill skriva och jg har märkt det. Läst det mellan raderna

Alla här ovan är roliga och smarta och tycker inte särskilt likadant om nåt. Folk skulle gräla och somliga skulle laga skitgod mat åt de andra, som kunde blanda drinkar i stället. Och somliga skulle dricka fler av dessa än de andra och skapa lite, hur ska jag säga, spänning, på kontoret. Det skulle bli asgrymt.

Ok. Fuck Off nurå//Gud

Sonic Death

Läser nya Sonic. Den får mig att hata popmusik, den får mig att vilja ta mitt liv. Jag vill spy. Jag orkar inte ens utveckla det.

Sahara Hotnights, Anders Dahlbom, Jud Cost, Niklas Elmér, Shout Out Louds med flera: ut ur mitt liv. Lennart Persson får stanna för att han är gammal och inte verkar bry sig längre och för att han intervjuar Tim Buckleys gitarrist och för att han skriver bra om Ulf Sturesons skiva (som jag inte hört, men nu vill höra). Sara Martinsson får stanna för sin Maximo Park-recension (inte för att jag hatar Green Day, utan för att det är en rolig recension) och för att hon skriver fint om Sea and the Cake (som jag antagligen borde, men aldrig har, hört).

Eller jag utvecklar lite grann: Samma jävla trista skit om utlandslanseringar och turnéer och karriärer och hur man borde gjort och hur man gjorde. Chauvinistisk borgerlig skit som inte har med konst, musik eller världen i övrigt att göra. Jag orkar fan inte med det här längre. Hur kan alla säga samma saker hela tiden hela tiden utan att ifrågasättas? "Det är roligare än nånsin" säger Sahara Hotnights. Nähä? Som att ni inte sa det innan ni krisade ihop efter förra skivan med. Fuck off. Standardfrågor, standardsvar, medelmåttighet. De piper om hur skivbolagen inte förstod att de hade skrivit en bra poplåt. Tre grejer: Skivbolag är lika dumma i huvet som alla andra. Det finns alldeles för många "bra poplåtar". Låten i fråga var inte ens särskilt bra.

Och jag gillar Sahaha Hotnights, de är snälla, roliga och. Ja. Det är väl de kriterierna jag har för att jag ska gilla människor jag inte är släkt med, inget annat egentligen. Men musiken, intervjuerna. Snälla nån. Stör mig inte med det längre.

Och jag vet att felet går att lösa genom att jag helt enkelt slutar läsa Sonic och liknande publikationer. Eller att jag bara väntar med att skriva såna här grejer tills jag ätit frukost (jo, sovmorgon i dag, satt uppe hela natten och letade Oi på You Tube, en jobbgrej faktiskt) och inte är så arg längre. Men skitsamma nu är det gjort. Och är det så konstigt egentligen? Det är väl inte för mycket begärt att någon enda gång bli förvånad? Glatt överaskad? Tydligen måste man hoppas på trisslotter och sånt som alla andra jävla idioter.

Läser igenom det här nu. Otroligt illa skrivet, men skönt. Jag kanske tar bort det här sen.

Annars har jag bara lyssnat på Dillingers två första,en Dennis Alcapone-samling, Jah Stitch och Cilvarings sen i lördags. Jag borde vara vänligare inställd till saker och ting. Men men men.

Höök Schmöök

Egentligen hatar jag autencitet, eller snarare att folk kräver det av saker och ting.

Men Höök. Jag blir tokig. Alla pratar stockholmska, utom de som pratar västerbottniska eller andra för mig odefinierbara dialekter.

Det skulle störa mig mindre om det inte var för det att jag vet att exempelvis Kristian Petri var så jävla noga med att ha verkliga miljöer och sånt. Inspelningsteamet skulle ha hyrt en kompis lägenhet men det var lite för dålig utsikt eller nånting, eller det var inte nooog Svartöstan just där, så det blev inget med det, men man hörde ju snacket. De filmade en hel del annat ute där vi bor.

Fast serien suger ju något förskräckligt. Synd, för det är grymma miljöer och roligt att se stan ur ett nytt perspektiv på ett hotellrum i en helt annan stad. Men det går fan inte. Och dessutom spelar Man U mot Lille på sexan.

Vi hörs, Norrbotten.

Ännu mer om hur hopplöst gammal jag är

Jag är snart 40 år och det känns som om en hel del har gått åt helvete. Inte sådär pang bom, utan mer som att saker har hänt utan att jag märkte det. Livet sprang om mig.

Rätt många grejer som jag anammat under åren har antingen stigmatiserats eller blivit olagliga. Jag tänker på, tja, rökning och fildelning. Som exempel alltså, det finns mer, men det blir så deppigt om jag ska börja lista allt.

Jag har blivit gammal. Musiken jag gör faller allt färre på läpparna. Vi pratade, jag och skivbolaget, om att släppa en till singel från senaste skivan men efter att ha sonderat terrängen lite så fann vi att det var meningslöst. P3 tänkte inte plocka upp nån fler låt på rotation och om de inte gör det finns det ingen anledning. Alltså, det handlar inte om girighet här, det handlar bara om att jag, vi, alla band jag spelar med och ger ut skivor med säljer så lite att P3 är en rätt viktig del i själva finansierandet av nästa skiva. Stim och sånt alltså. Nu är inte det hela världen, vi släpper en outgiven låt i stället och den borde nog kunna spelas i radio.

Eller inte: senaste skivan har fått otroliga recensioner, vi har gjort en hel del spelningar och de flesta har varit såväl välbesökta som väl genomförda. Det är svenska texter, de bästa som skrivits, och musiken är så där värdigt gammal som Eldkvarn eller nåt. Men det duger inte. Jag vet inte vad det beror på.

Antingen är det nåt fel på P3 eller så är det något personligt mot mig.

Det ÄR visserligen fel på P3, inga program lägger sin musik själva längre. Det är fem producenter som helt självsvåldigt bestämmer allt man hör nuförtiden, med undantag för specialprogrammen på vardagskvällar, men de är å andra sidan nyhetsmedier och spelar således bara aktuell musik, om än smalare än vad som spelas på dagarna. Det är de här fems smak som styr och alla kan direkt glömma att de besitter någon särskilt eklektisk eller avancerad expertis. Att P3 i så stor grad försöker verka i symbios med televisionens och reklamradions utbud nuförtiden bekräftar ju det. Det är schlager och Idol och sån skit oavbrutet. Heja Public Service! My ass.

Och inte för att jag själv lyssnar särskilt mycket på radion. Det var länge sen jag slutade stå ut med allt jävla tjat och alla pundiga intervjuer med pundiga människor dagarna i ända. Men jag pratar med folk (som han på skivbolaget) som lyssnar regelbundet.

Men alltså, när blev det så här och hur har jag kunnat missa när det hände? Det var väl när jag som vanligt stod och speglade mig och begrundade saker som övervikt, håravfall, majackord och självmord. Livet, det som hände utanför mig, sprang förbi och nu står jag alltså här. Omsprungen.

Men det är klart att det kan vara personligt också, att media och folket och ungdomarna eller vilka det nu är som kontrollerar utbud och efterfrågan är trötta på mig. Kanske har jag gått för långt. Jag kanske har sagt samma gamla grejer för många gånger nu: anarki, gud, punk, dikter, mina ungar, bla bla bla, grammisar, Hultsfred, Bla bla bla. Kanske hade jag inte mer att säga.

Och nu är de less på mig och jag känner mig lite sårad.

Fan, jag har verkligen försökt anpassa mig. Tackat ja till det mesta, spelat trallpunk och folkrock för att jag velat, men också, om jag rannsakar mig själv, för jag har trott att andra velat det med.

Det är inte så konstigt egentligen. Jag gillar ju popmusik och populärkultur. Också. Jag vill bli uppskattad och uppmärksammad i den världen med. Det räckte kanske inte som det var och så försökte jag göra något som blev varken eller. Eller så har jag det helt enkelt inte i mig.

Det är inte ofta man får tillfälle att se sig själv utifrån men 2006 hände det vid två tillfällen. Båda gångerna spelade jag i TV och jag har aldrig sett något liknande. Jag hade någonstans i mig trott att det var på ett annat sätt, någonting mer, hur ska jag säga, konventionellt. Alltså på ett grymt sätt, sådär som när någon rör sig snyggt, som Iggy Pop tillexempel, och man gillar det fast man vet att personen i fråga snott hela grejen. Personen i fråga vet precis det man själv vet, och man tycker det grymt för att man är delaktig. Kan språket, är postmodern. Men det var precis tvärtom. Det var nästan kontroversiellt.

Jag menar inte sådär som när man hör sin egen röst för första gången, jag har sett och hört mig själv i snart tjugo år, det är jag van vid, utan verkligen kontroversiellt i motsats till konventionellt. Bara, jag vet inte, otäckt och, ja, inte som något annat alls. Och jag tycker det var skitbra. Mycket, mycket bättre än vad jag trodde.

Jag trodde jag hade anpassat mig till dess det inte fanns något personligt kvar (mer än möjligen själva, hur ska jag säga, innehållet, och det är ju iofs nog så viktigt, till och med viktigast), att jag spelade på samma spelplan som alla andra. Men det gör jag ju inte. Och på ett sätt är jag förstås extremt nöjd med det. Unicitet är ju grymt. Men inte betalar det några räkningar. Inte ger det mig sponsoravtal på kläder (jo, jag skulle gärna ta emot sådant, allt jag äger är trasigt och gammalt) eller fri sprit, välling, blöjor och andra grejer som jag faktiskt skulle vilja ha. Jag visste ju allt det här, när glömde jag det? Och varför? Det skrämmer mig. Just det oroar mig. Men vad fan.

En skön grej är i alla fall att jag inser det här nu. Jag har inget med världen att göra längre. Den sprang om mig när jag lallade omkring på annan ort och aldrig mer mötas vi tu.

Skivorna jag planerar att göra nu ska reflektera detta. Det är tre olika grejer på två skivor och nuet har väldigt lite med nåt att göra.

För det är det också. Jag tycker nuet är så jävla överskattat. Nuet och Kommunicerandet. Särskilt tjatet om att det är dessa två beståndsdelar som mer än andra definierar popmusik.

Som Ola Salo i senaste Sonic. Brrrrr. Alltså, han verkar intelligent och schysst och de gånger jag träffat honom har han varit jättetrevlig men han har så mossiga och inställsamt liberala idéer. Som det här med att popmusik är en konsumtionsvara men kan bli konst om man lyckas förmedla den till nog många. Som Bowie gjorde. Åh herregud vad segt.

Och för den som har hittat hit men inte kan sin musikhistoria: jag drar det här en gång för alla då. En snabb och korrekt populärkulturell analys.

Bowie gjorde några bra skivor (inte en enda helgjuten dock) mellan typ 68 och 81, men han är inte konstnärligt intressant och har aldrig varit det heller.

Hans stora förtjänst (möjligen) är att han gjort så att fler fått upp ögonen för märkvärdig, tidlös musik. Som Iggy, som Lou Reed. Fast även där finns det anledning att ifrågasätta giltigheten. Skivorna han gjorde med dessa två är inte deras bästa (även om juryn, alltså jag, gillar Raw Power så jag nästan dör, men det är mer James Williamsons förtjänst), men däremot deras mest framgångsrika rent kommersiellt. Och då kan man förstås argumentera för att Bowie gav dem så mycket medieutrymme/cred/whatever att de kunde fortsätta göra skivor och utvecklas på egen hand, utan Bowies inblandning. Bowie är en storartad mecenat, en utforskare och strateg och på sätt och vis en antenn eller typ ett mikroskop, alltså ett instrument som gör att fler ser det han ser.

Men inget av detta har med konst att göra. Konst och finkultur är något som antingen sätter fingret på världen och visar oss: så här är det, så här ser det ut (och jag exemplifierar nu endast med popmusik), som Smiths, Sex Pistols och MF Doom gjorde och gör. Alltså artister som med befintliga medel, inom den rådande konventionens ramar får oss att känna oss delaktiga eller upplysta och/eller som berättar något om tiden vi lever i och varför.

Eller så är det artister som gör något nytt. Som får oss att betrakta världen med nya ögon, visar på ett radikalt annorlunda tillvägagångssätt och synsätt och som så småningom (för nästan aldrig sker detta omedelbart) förändrar popmusiken, som Velvet Underground, John Coltrane, Can, Public Enemy, Sonic Youth och ett av banden jag spelar med (och det är inte skryt eller ens en subjektiv åsikt, det är ett faktum och jag kan bevisa det, men jag behöver inte så jag gör det inte). David Bowie tillhör inte någondera kategori och den som tycker det gör inte heller det.

Jag menar nu inte att The Ark är dåliga för det, jag menar inte att de inte fyller en funktion.

Ett av mina finaste minnen är när vi hade spelat i Borlänge, och hade efterfest på vårat rum. Nån hade en laptop med sig (det här var typ 99 så det var inte helt vanligt ännu) och DJ-tjejerna följde med, tillsammans med en kompis. Och de hade ju asmycket skivor som vi spelade i laptopen

Vi turades om allihop och när det kom till den här kompisens tur så hade vi förstått att han var bög. Och det var så jävla vemodigt allting. Jag menar, han var typ 17 år och bodde i Borlänge som då fortfarande hade det där gangsterryktet om sig (jag minns att när vi spelade slogs folk i skinnvästar framför scenen). Han måste ha haft det extremt jobbigt.

Han valde i alla fall Let You Body Decide med The Ark och dansade helt själv där på vårat rum. Att jag tycker att den låten är fruktansvärd har inte med saken att göra, men att han valde den och att den betydde nåt för honom är så jävla märkvärdigt att jag börjar gråta när jag tänker på det.

Där och då betydde The Ark mycket mer än vad jag kan tänka mig att min musik någonsin kan betyda för en rädd 17-åring med dålig smak. Och det är ju jätteviktigt med sån musik, något man kan identifiera sig med sådär omedelbart och förutsättningslöst, utan att ha en massa förkunskaper om musik och livet och sån skit. The Ark (och David Bowie) är grymma på sånt. Och på att härmas och på att göra utslätade, breda, populistiska versioner av i grunden radikala uttryck. Men inte är det konst för det. Det är viktigt men det är inte konst

Jag har själv haft mängder med såna upplevelser. Men jag håller inte på med sånt, jag har inga ambitioner att betyda nåt för många eller ens några. Jag gör inte grejer för andra. Jag trodde alltså ett tag att jag gjorde det men jag hade fel. Och det känns ändå rätt bra.

Det faktum att jag bara skulle skriva att de skivor jag ska göra härnäst kommer att bli skivor som fullkomligt skiter i samtiden kanske motsäger det. Alltså att det här jag skrev här ovanför kanske bevisar att jag egentligen bara vill vara Ola Salo. Men jag bryr mig inte.

Och om det är konst skiter jag i, och om det är kommersiellt gångbart med. Jag är äldre och jag får göra precis som jag vill.

Jag Vs Er

Det kan ha med ålder att göra, men troligare att jag bor i skogen.

Man är i Stockholm. Alla bara pratar och skrattar. Snackar skit. Mitt i allt säger någon något allvarligt och så går det mig helt förbi. För jag var inte beredd. Och så framstår jag i stället som okänslig.

När jag var bara ett par år yngre hängde jag med. Eller försökte i alla fall och trodde väl att jag gjorde det. Men jag vet förståss inte. Kanske skrattade alla åt mig så fort jag inte såg. Inte för att det gör mig något; det jag inte ens vet om kan jag knappast ta ställning till.

Om man spelar musik, hänger med andra som gör det, är det viktigt att man är ungdomlig. Att man kan dricka 20 öl och kräkas och kanske bli misshandlad av (riktiga) ungdomar emellanåt. Att man står ut med att sitta i en van på väg till Eskilstuna eller Skellefteå morgonen efter. Att man kan vara elak på ett hjärtligt sätt. Driva med andra och tycka att Teddybears är skitdåliga men jävligt schyssta. Oh my god.

Den världen, det umgänget och det sättet att leva är visserligen verkligt men knappast viktigt. Inte för mig i alla fall. För jag bor inte i Stockholm, jag bor i skogen. Och numer försöker jag leva upp till det och inget annat. Jag ids fan inte ens vara snygg i håret längre. Ids inte köpa kläder eller sno.

Det här har inget med utanförskap att göra. Beter man sig så i Stockholm (eller i Göteborg, eller Malmö) har man valt väg. Valt sida. I mina kretsar, bland de människor jag hänger med i Stockholm är detta liktydigt med att Reclaima gatorna, röka hasch och gilla Promoe och Timbuktu för att de har

A) texter som faktiskt säger nåt.

B) En skön stil.

Tro mig, inget ter sig mer främmande för mig. Ni gapar för döva öron i mitt fall, det är bara det.

Ändå förstår jag det här positionerandet. I större städer är det säkert helt nödvändigt för att markera att man överhuvudtaget existerar. Människor, framförallt yngre, definierar sig nästan undantagslöst så. Man är emot och på så sätt får man inträde i en grupp. Man är emot reklamfilm och hårvårdsprodukter. Man väljer något mer naturligt. Som skånsk hip hop. Eller vice verca, man väljer Teddybears.

Eller väljer, valde är väl rättare, jag talar ju i egen person nu och så såg valen ut senast jag kollade, för kanske fem år sedan. Och jag var gammal redan då, jag var det redan som barn.

Nu är man tydligen helt störd om man inte citerar antingen Jadakiss eller Wolf Eyes (det finns olika skolor, och jag vet inte ens om Wolf Eyes har texter och jag bryr mig inte heller). Principen är dock densamma. Man är mot och därför för. Man ironiserar och är livrädd för att ertappas med fel playlist i sin iPod. Att hamna utanför utanförskapet. Precis som det alltid har varit. Jag säger inte att de som inte gör som jag, gör sig skyldiga till något. Jag orkar bara inte ha åsikter om meningslösa saker längre. Eller orkar och orkar; jag har inte tid. Har för mycket att faktiskt göra, låtar och texter och böcker och skivor och grejer. För att inte tala om den verkligaste verkligheten: dagis, skola, föräldramöten, hyra, blöjor, läggdags och läxor och det där.

Listan på meningslösheter växer för övrigt varenda dag, just det har mer med ålder än skogen att göra, och jag skulle kunna redovisa lite grejer som står på den, no problemo, men det gör jag inte.

För jag hoppar av nu. Ni kan dra åt helvete allihopa. Jag är inte bitter, det är inte det. Jag gör det jag gör av anledningar som ni inte begriper. Fortsätt ni och pip om hur DN På stan har blivit sämre. Debattera era städers undermåliga klubbliv. Rök gräs. Spy Bar. Kokain. Antirock.

Jag vill börja eller sluta gråta. Jag kan inte förklara det för er men det är det jag tänker på här i skogen, och det är det som är min drivkraft numer. Skratta åt mig om ni vill. Jag pissar på er. Fast liksom glatt och frånvarande.