Old Dirty Bastards

Helt säkert slentriansågas nya Happy Mondays över hela världen utom möjligen i England, fast troligen där med. Alltså, jag vet inte, jag orkar fan inte kolla. Och antagligen är det därför jag gillar den på något sjukt sätt. Alltså, inte för att den antagligen sågas på löpande band överallt utan jag gillar den av samma anledning som jag inte bryr mig om dess mottagande.För att jag känner igen mig i den där håglösheten tror jag.

Det är en sjuk skiva. Helt pervers egentligen. Det låter som gamla alkisar som glor på porr. Och det är väl precis det där är också. Inledningsvis låter skivan lite sådär jobbigt aggressiv på ett extremt oklädsamt sätt. Men det ändras redan på Deviants (snodd av Wu-Tang Clan, därav, delvis, åtminstone, rubriken: kom gärna på vilken, det är en gåta, priset är lite beröm och inget annat), tredje låten. Då är det som om luften går ur farbröderna och skivan blir plötsligt bra.

Shaun Ryder hittar inte löständerna och ids fan inte leta heller. Han sjunger lite håglöst till det slöa kompet och döper låtarna till Cuntry Disco och Dr Dick. Han var aldrig särskilt subtil ens när han var på topp men nu är det så dött att man liksom inte kan låta bli att lyssna om och om igen. Det är liksom inte roligt men man lyssnar ändå för man orkar inte slå av. Och det är rätt skönt att medge det för sig själv. Som de där YouTube-klippen på fyllon som fraktar ved på cykel, eller han som förhörs av polisen och ramlar in i väggen med huvet först.

Och det svänger faktiskt. Och det är skillnad på att glo på porr och på att glo på gubbar som glor på porr. Jag vet inte riktigt vad men det känns bättre, mer tillfredsställande kanske närmare min egen sanning än det som utspelas i det förstnämnda forat. Eller så är jag bara glad att det inte är jag som är det gamla fyllot som glor på porr.

Och det här påminner mig om jag såg Oi! The Video för ett tag sedan. Jag hade hört talas om dess existens men inte riktigt vetat om den fanns på riktigt eller inte. Men det gjorde den alltså. Här är de bestående intrycken: The Business är dumma i huvet, Cockney Rejects är roliga och Roi Pearce (Last Resorts gamla sångare) är helt och hållet bisarr. Han har tunt, långt, krulligt hår starka, starka glasögon och skinväst. Knäppt med bara tatueringarna under. Det går inte att förklara. Bildgoogla honom och försök tänka er att det här en gång var (i viss mån är han det fortfarande) en skinheadlegend. Han har inte utvecklats i övrigt, de nya grejerna han spelat in senaste åren (under namnet Last Resort, finns på MySpace) låter ganska likadant. Och det är rätt bra, det är det, fast The Warriors, bandet som de andra i Last Resort har med originalsångaren är lite bättre. Och turerna kring detta är för komplicerade. Nästan ingen utom jag är så intresserade av det att de skulle idas läsa om det ens om det skrevs in i helt annan text, typ som den här.

Men jag vet inte, jag är lite less på Oi nu märker jag. Last Resort och Blitz är de enda jag står ut med. Men det är inte så stor skillnad på Roi Pearce och Shaun Ryder. Samma chauvinister, samma svin egentligen. Och jag gillar dem. Jag vet att det är fel, men jag gör det. Jag kan inte hjälpa det.