White Power

Det är inte Phil Spectors fel att End of the Century inte är Ramones överlägset bästa skiva. Det är Ramones låtar som inte håller hela vägen. På de ställen när skivan verkligen är bra är den ju bäst: Baby I Love, The Return of Jackie and Judy, Let’s Go, Chinese Rocks och Do You Remember Rock & Roll Radio. Men i övrigt är den inte den mer en våt dröm.

Lou Reeds bästa skivor är i tur och ordning The Bells och Street Hassle. Den förstnämnda är helt desperat. Det finns oändligt med ingångar i den. Den underliga discoflörten, det faktum att han bara sjunger på typ varannan låt, som om han inte orkade mer. För som han sjunger. The Bells gjordes efter Street Hassle, och den är också ett mästerverk. Han fösöker sig liksom på att vara en soulsångare. Det går sådär. Han låter som en som försöker sjunga soul. Och det är lite det som är det fina med Lou Reed, för i alla andra fall hade jag lagt in ett ”bara” mellan ”låter” och ”som” i förra meningen. Lou Reed kan inte göra samma sak två gånger. Det verkar vara fysiskt omöjligt. Jag såg den här dokumentären om hur de gjorde Transformer (överskattad skiva). Han sitter och sjunger med vid mixerbordet. Han ändrar fraseringar, och melodier. Fast han sjunger med, det är enda syftet med tagningen. När de återförenade Velvet, hur det lät. Hur han lät. På ett plan blir man ju vettskrämd. Det låter ju inte klokt. Men det är ju nu det som är hans signatur. Att ändra. Och dessutom: formmässigt är det ju inte så mycket som skiljer hans material åt. Det är tre ackord, lite dekadens och litterära referenser. Fatta. Över hälften av hans låtar hade kunnat vara med på Velvets första, och hela den hade kunnat heta, tja, New York och kommit 89 i stället, och man hade tyckt ungefär lika om de två skivorna ändå. Fatta vidden av det. En som tvångsmässigt måste ändra på allt hela tiden gör samma sak i fyrtio år. För mig personligen satt det långt inne. Gillade aldrig Lou Reed, fast jag sa det. Velvet Underground var ju världens bästa band genom tiderna och Lou Reed gjorde alla låtar. Ändå var han ingenting utan dem. Jag gillade bara det som lät som Velvet Underground, på det där enkla sättet, som på New York och den kom ju typ 20 år efter Loaded. Men Street Hassle och The Bells (de släpptes i den ordningen) är helt självständiga, ja, jag vill nog kalla dem verk. De är lika bra som Velvetskivorna, de låter annorlunda men de är lika bra. Lika bra som allt annat som bara låter som sig självt. Ja, det är ett tecken på kvalitet, oavsett hur det låter.

Jag älskar jättemycket svensk musik. Punk och progg, det är det jag lyssnar mest på om man frågar, kvantitativt är det mest musik från 70-talet jag lyssnar på. Bäst av all svensk musik är ändå Håkan Hellström. Ett kollikbarns bekännelser är den bästa svenskspråkiga skivan någonsin. Den är bättre än Känn ingen sorg för mig Göteborg, och det är en annan av de bästa skivorna. Av svenska skivor där man sjunger på andra språk än det svenska är The Plans första bäst. Den senaste är också otroligt bra.

Bortglömdast av allt är ändå svensk punk från 80-talet. Missbrukarna, KIK, Wax, Raped Teenagers och Mob 47.

Jag vet att det här inlägget ser lite utvecklo ut, särskilt det här om svensk musik. Men det var någon som frågade i något sammanhang, jag har glömt vilket, och nu har jag svarat. Så jag själv kommer ihåg det till en annan gång.

Annars, kära dagbok, är det midsommar. Solen skiner, jag lyssnar på Gene Vincent, äter glass och försöker att inte tänka på de här jävla vidriga hägglarverna som invaderar gården. Barnen och frun dealar med det as we speak. Vi har omdirigerat hela kvällens fest till en kompis, för här går det inte att vara. Naturen borde förbjudas. Snart hoppar vi på öl och snaps. Tjojävlaho.