Unikt är inte så jävla unikt/ In igen

Att skriva. Det är ingen lätt sak att skriva, särskilt inte om man har som ambition att göra det bra och originellt. Jag menar, jag vill ju ha ett språk som är korrekt och som jag kan kalla mitt eget. Och säga något som ingen har sagt förut, utan att för den delen fastna i dagboksanteckningar och ett rabblande av erfarenheter som är mina egna och därför unika. Det kan vem som helst. Unikt är inte så jävla unikt som någon skrev.

Jag har haft det där, jag kan till och med säga när det var. Mellan 1999 0ch 2003 ungefär. Jag jobbade med vad som skulle bli min fjärde bok, jag arbetade som redaktör för en antologi och jag skrev krönikor i lokalpressen. Framförallt var jag med och gjorde en tidning, sett i backspegeln var det nog det som betydde mest. Jag medverkade i olika sammanhang, var delaktig och umgicks med andra som skrev. Orden tog inte så lång tid på sig. Jag kunde formulera mig som jag ville allt snabbare, behövde inte skriva om och skriva om.

Jag är av den uppfattningen att omskrivningar likaväl som de kan förbättra en text också kan suga ur den något, kanske, i brist på bättre uttryck, dess själ. Och se där. Precis där befinner jag mig i dag. I brist på bättre uttryck, det finns ingen brist på bättre uttryck, det finns däremot något som gör att jag inte hittar rätt lika fort och därför finner mig nödgad att skriva så, för jag är rädd att sökandet efter den rätta formuleringen ska lamslå mig, eller i alla fall resten av texten. Den kanske aldrig blir skriven. Jag är rädd för att gå vilse i den där skogen man inte ser för träden, eller om det tvärtom.

Jag spelar ju popmusik och en grej jag lärt mig är att omtagningar, framförallt vid inspelningar, tar bort så mycket spelglädje, eller, spelglädje låter för dumt, det kan de hålla på med i musikskolan eller pingstkyrkan. Själ. Det passar bättre när man talar om musik. Om man betänker att det finns en hel genre, större än en genre till och med, som heter just det. Fast på engelska då. Och kanske är det en skada det där, en vurm för en romantisk syn på Konstnärskapet (alltså i allmänhet, men i synnerhet mitt eget, om man nu kan kalla det konst) som gör att jag inte anstränger mig så mycket som jag skulle behöva. Eller om jag vill åt den där själen, och att det skulle kunna vara en metod att göra det. Satsa allt på ett kort och det kan gå åt helvete, men det kan också fungera. Alltså, om det fungerar, om allt klaffar på första försöket så blir det bättre än om man kämpar sig igenom, gör om så det blir precis som man tänkt sig den vägen i stället. Insatsen är högre men utkomsten, i alla fall belöningen, är det med. Dessutom så föredrar jag det improviserade, det slumpmässiga, det som har gått sönder lite grann på vägen mellan tillblivelse och fulländning. Jag pratar inte nödvändigtvis om Rolling Stones kontra Beatles (för att använda mig av min föräldragenerations referensramar, även om jag anser att den sortens indelningar i generationer numera är fullständigt meningslösa: allt är tillgängligt och jag har lyssnat mer på musik från 60-talet än någonsin mamma och pappa) men kanske om Beatles kontra Beach Boys.

Jag har känt det där, när orden arbetar åt en, den extasen. För det är extas, det är ingen överdrift. Det är samma som när man spelar live, när man står inne i rundgången, ligger på golvet och det spränger i huvudet och man slår på gitarren och blodet från fingrarna blänker genom luggen och svetten. Helt fritt från skuld och ångest efteråt.

Ofta är jag så orolig när jag påbörjar något. När jag ska resa bort exempelvis, så jag gör nästan aldrig det. Jag är rädd för att åka tunnelbana, jag är rädd för främlingar, jag är rädd för att gå över torg, jag är rädd i trånga utrymmen där jag inte kan fly. Jag vill inte bli sedd och ser någon mig vill jag kunna fly. Jag är rädd för att påbörja saker helt enkelt. Jag är livrädd för att komma tillbaka förändrad eller ännu värre oförändrad. Men när jag väl börjat, jag gör ju det ändå, med somligt åtminstone, annars skulle jag antagligen få saker utskrivna i stället för att skriva ner dem. Och jag har påbörjat något. Det tog bara sådan tid att motivera det.

När jag hade det flytet, när jag skrev bra, bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för jag orkade inte vara i det där hela tiden. Det var liksom bara att trycka på en knapp och så skrev jag tills jag svimmade. Det var inget hastigt beslut, det växte fram i takt med en massa andra grejer: fick fler barn, skrev klart boken, gjorde ungefär fyra skivor som var det bästa jag hade gjort dittills. Tidningen vi hade lades på is av olika anledningar. Det fanns ett liv utanför det här och jag ville kolla om det kunde vara något. Och det var det. Men jag vill in igen. Jag vill skriva bra grejer. Jag vill skriva jobbiga grejer och jag vill inte vara rädd för att ses som en hater.

Jag läser en blogg, Life Is Grander, och personen som har den gillar inte mig. Jag förstår det. Jag är lätt att inte gilla, av precis fel anledningar dessutom. Jag är nämligen vare sig kontroversiell eller intellektuell, snarare hatar man mig för att jag är ytlig och lite högljudd, har en förkärlek för slogans och oneliners och gör musik som är för enkel. Men det finns förstås en tanke bakom det med, musiken menar jag. Exempelvis min första skiva under eget namn, den är jättebra, jag är nöjd med den, men där gjorde jag en så där intellektuell grej i själva låtskrivarprocessen: jag krånglade till det lite. Jag gjorde lite tralliga melodier med slagords-(aktiga, det är ju självklart relativt det här)refränger som jag sedan byggde ackord runt. Det vill säga i stället för att göra det självklara, spela, säg C-Am, kunde jag spela Fm-Dm7 om melodin fortfarande gick att sjunga då. Lite som att använda sig av ovanliga ord när man skriver. Skriva ”likt” i stället för ”som”, eller ”ehuru”, i ställer för ”alltså” bara som exempel. Alltså. Och jag älskar smarta grejer och jag älskar dumma grejer. Särskilt älskar jag smarta som gör dumt, och dumma som gör smart. Och emellanåt älskar jag dumma som gör dumt. Däremot hatar jag smarta som behandlar andra som idioter, eller mindre vetande. Eller det stämmer inte heller, men det är det jag gillar att hata i alla fall. Smarta som gör smart bryr jag mig mindre om. Då får nog med uppskattning och skit från alla möjliga håll.

Hursomhelst, sen, när jag skulle göra den andra skivan, ville göra dumma grejer på ett dumt sätt. Något i mig gillar trallpunk, jag kan inte hjälpa det, jag vill inte göra det. Jag tänkte att om jag gör musik efter de premisserna ett tag så går det över. Det innebar en orgie i att inte leka med tonarter i verserna, ha smakfulla tonartshöjningar i refrängerna och att inte utmana andra än de som redan tyckte det var utmanande med den sortens musik: det vill säga de som gillade det och de som hatade det. Det gick inte sådär helt bra. Hela projektet byggde lite på att stöta sig med god smak och intelligens. Alltså de med ””god” smak gillade inte skivan, och de som var lite mongo uppfattade aldrig ens att skivan fanns. Och kanske var den lite för smart för att tilltala dem också. Eller smart, men det ironiska lyste liksom igenom för mycket. Och vem skulle det egentligen ha tilltalat, vem försöker jag lura med det här egentligen, det jag skriver nu och nyss om den här skivan. Det var jag som ville höra den och ingen annan. Jag skulle inte kunna göra något folkligt om man så klippte mig i små, små bitar och lät mig regna över Allsång på Skansen, in genom porerna på alla SVT-medarbetare och gammelkärringar. Eller tvärtom, göra något konstnärligt avancerat ens om man limmade ihop mig igen och ställde ut mig inuti den där geten på Moderna museet.

Och allvarligt, hur intresserad borde jag vara av det då? Hur sunt är det? Jag skriver det här mest av allt för att få igång flytet igen, jag vill skriva dikter och en pjäs, jag vill spela konstrock samtidigt som jag försörjer mig och min familj på att behärska just precis de här redskapen: skriva, spela. Jag vill in i det igen, våga vara hatad, våga stå för det jag gör. Våga vara omtyckt med. Unikt eller inte.

Och for the record: det är inte här jag påbörjar något av värde. Det är bara text, typ träning, för att få händerna att verka i symbios med hjärnan. Här är det bara typ dagboksskit, inget märkvärdigare än Pluras blogg, som ju ärligt talat inte är så märkvärdig annat än i det att det är roligt att läsa om folk som man känner eller känner till. Men inte är det litteratur. Precis som det här. Sen om någon vill bedöma eller ha åsikter one way or another kring detta, varsågod. Jag vet vad jag håller på med och, som Håkan Hellström säger, det räcker för mig.